Göteborgsposten – 18 juni 1873, sida 1

kastas och blifva spridda öfver landet, svåjär igheter skulle kunna uppstå, om icke tillgång för ortfarande funnes på de hittills så mycket anny ända sedlarne å små valörer; och då dertill mi ommer, att de enskilda bankerna, så länge I ge leras nuvarande oktrojer räcka, esa utgifva so edlar å fem riksdaler eller kronor, synes Se jksbanken tillsvidare böra bibehållas vid utxitvande af samma sedelvalörer, som hittills. I ge Vi misskänna icke det talande i denna tr wrgumentation. Framför allt är det klart, att st on plötslig strypning icke kan komma i fråga hi utan att man endast bör inskränka sedelutgifdi ningen i samma mån som motsvarande belopp i prägladt guldmynt blir tillgängligt i rörelsen. Likväl torde utskottets bevisning icke vara fullt bindande för de klentrogne. Det är ej nog dermed, att guldet förklaras för den enda lagliga värdemätaren i riket, och att alla förbindelser, af hvilken natur som helst, fastställas i guld, icke ens dermed, att riksbanken förser sig med ett tillräckligt förråd af myntadt eller omyutadt guld. Hvartill tjenar det, att myntverket undau för lan fyller bankens kassahvalf med guldstycken, om dessa endast uttages för att hastigt och lustigt vandra till utlandet och omstöpas till barrer i främmande smältdeglar? Och dock är ett sådant resultat oundvikligt, om ej i tid nödiga åtgärder vidtagas deremot. Den dagliga omsättningen sker i vårt land blott till en ringa del genom reda penningar. De flesta betalningar bestridas med en massa af banksedlar på låga belopp, hvilka i brokigt skiftande färger hopas i penningeinrättningarnas kassaskåp, på boddiskarne och i menige mans plånböcker. Lagstiftningen har gjort mycket för att försäkra allmänheten om dessa papperslappars inlösning, när så påfordras, och i lugna tider uppstär derföre icke gerna något tvifvel om deras värde såsom betalningsmedel. Inom landet kunna de alltså med tramgång konkurrera med silfvermyntet, men tyvärr emottagas de icke lika beredvilligt utrikes — åtminstone icke vid större liqvider — der våra bankers vederhäftighet ej kan vara så noga känd. Följden deraf måste naturligtvis blifva den, att silfret hufvudsakligen användes för att liqvidera sådano skulder till utlandet, hvilka icke kunna betäckas genom qvittning af ömsesidiga fordringar eller balanceras undan för undan. Men detta eilfver drages ur den inhemska cirkulationen, och luckan sylles af nya banksedlar. Det är en oomtvistad nationalekonomisk sanning, att en öfverflödig mängd af betalningsmedel inskränkes genom export af det metalliska myntet, som ensamt har åtgång på den utländska marknaden. Det är också bekant, att det enskilda förvärfsbegäret icke så sällan har enkom tagit denna utförselaffär om hand. Klart är, att den som vinner på detta slags spekulation icke är staten, som i sista hand måste betala det k. myntets tåtänga försök att fylla det danaidiska sållet. Men denna förlust är, om också fullkomligt onödig, likväl icke så särdeles betungande, så länge silfvermyntfotern är gällande. Eftersom den lägsta sedelvalören är 1 rdr riot, qvarhålles alltid i landet ett stort antal silfvermynt för den mindre rörelsens behof. Värre vore det, om vi började prägla tiooch tjugo kronestycken af guld, medan ettorna, femmorna och tiorna af papper finge ohejdade flyga omkring. Då skulle visserligen den driftige exportörens vinst mångdubblas, men i samma mån äfven statens myntningsförlust blifva vida större och kännbarare än förut. Högst få andra dödlige än myntverkets och bankernas hrr tjenstemän torde då förunnas lyckan att med lekamliga ögon få skåda de glänsande guldkronorna. Allmänheten skulle vänja sig vid att betrakta det nya myntet såsom en fingerad storhet, och oberäkneliga faror kunde hota hela landets ekovomiska tillvaro, om en kris uppstode, som kräfde kontanta betalningar i stor skala. I så fall vore riksbankens guldförråd svart tömdt, under det att den egentliga värdemätaren redan förut vore så godt som bortträngd ur den allmänna rörelsen af småsedlarne, som i den goda tiden sorglöst hade emottagits af alla. Detta är en målning i svart, men om äfr ven en så ytterlig olycka icke synes ligga n inom sannolikhetens gräns, torde likväl olägenu heterna blifva allvarsamma nog. om det närn varande tillståndet lemnas orubbadt. För att fmyntförändringen skall blifva en verklighet o och icke blott stanna på papperet såsom ett e minne af sangviniska, men snart svikna förhoppningar, fordras framför allt, att de nya n guldmynten icke behöfva konkurrera med sedå sar å 5, 10 och 50 rdr, hvilka i det dagliga is lifvet uppfylla samma funktioner som de. ÖnskI ligast vore, att inga sedlar utgåfves å lägre n-I belopp än 100 kronor, men riksbankens ettor vore mitt eget barn. och I — Hilda är säke oo 72 AO FF 2 em 52 en H — 414 —