Göteborgsposten – 29 maj 1873, sida 1

hvad jag verkligen tänker. Flickan har ej ett grand uppriktighet och heder i sig. Min son hade en trofast natur — hon har det icke. Ni ser riktigt förskräckt ut, men jag talar blott sanning. Jag skall säga er, hvad jag ej har yppet för någon mensklig varelse. Då jag fick veto, att min son var död, och att det på jorden fanns en varelse, som var ättling i rakt nedstigande led från mig sjelf, skulle jag ha kunnat öfverse med det Arlynska blodet i denna varelses ådror och trycka henne mot mitt bröst. Julia, jag blyges för att bekänna det, men mitt hjerta längtade efter denna flicka. Jag ville ej tekänna ået för mig sjelf, men jag motsåg med brinnande otålighet hennes ankomst. Hade jag funnit henne sådan, som min son en gång var, skulle jag gjort henne till min afgud. Men hon hade sina föräldrars sämsta egenskaper. Det finnes ej ett enda drag i hennes ansigte, som påminner mig om min son. För mig är hon motbjudande. — Hvad ämnar ni göra med henne? — Jag ämnar gifva henne lärare i hvarje ämne, som anses höra till en qvinnas uppfostran och behålla henne hos mig ett år, innan jag tillåter henne inträda i societeten. Sjelf tycker hon sig redan vara fullkomlig, förstås. I går hado jeg ett samtal med henne på Floyd Manor, då hon underrättade mig om, att hon önskade komma med i societeten denna säsong. Hon visade mycket dåligt lynne, då jag gjorde invänniogar och sade, att saken tålde att tänka på. Hon är blott sjutton år gammal. — Alldeles för ung för att komma in i societeten,