Göteborgsposten – 29 maj 1873, sida 1

—: 9 skick icke utan sina vådor. Fakta tala. År 1870 utgjorde antalet af beviljade koncessioner 58, år 1871 åter 51, men under förlidet år steg det ända till 90, således till närmare dubbla beloppet. Från den 19 januari 1872 till d. 10 jan. 1873 ha egendomar inköpts af utlänningar för en summa af 10,601,151 rdr 59 öre. Dem, som önska ännu flera sifferuppgifter, hänvisa vi till Första kammarens tredje tillfälliga utskotts betänkande n:o 1 i frågan. Det är icke underligt, om man med en viss oro frågar: hvart skall detta taga vägen? Då den ofvannämnda kungörelsen utfärdades, förutsattes det såsom ett undantag, att en dylik tillåtelse medgåfves. Nu tyckes undantaget hafva blifvit regel, och regeln har fått sig anvisad den blygsamma rollen af nödfallsutväg. Att något måste göras är klart. Huruvida icke hrr Rydin och Hedin i sina motioner och kamrarnes utskott i de första betänkandena slagit öfver i den motsatta ytterligheten är en annan fråga. Genom öfverdrift vinner man intot annat än att afskrämma de mera betänksamme och förhindra åstadkommandet af mindre vidtgående bestämningar. Att helt och hållet förbjuda enskilda utländska personer att förvärfva fast egendom i Sverige, utan att på samma gång blifva svenska undersåter, är måhända väl drakoniekt. Här har regeringens pröfningsrätt sitt bäst begränsade område, och om någon gång en alltför stor flathet gör sig gällande, kan icke skadan blifva så betydande. Deremot böra utländska bolag vara uteslutna från möjligheten att erhålla dylik tillåtelse, emedan dels ingen utsigt finnes, att dessa nationaliseras, dels hela stora landsträckor med vidsträckt skog eller grufdrift på detta sätt kunna komma i främmande ego, dels enligt folkrättens grundsatser bolag endast kan ställas till ansvar på den ort, der dess styrelse finnes. Ett fall kan dock tänkas, då äfven bolag bör ega rätt att besitta fastighet, nemligen om denna utgör pant för en fordran på inländsk man. Härigenom vore all farhåga undanröjd, att vår utländska kredit skulle lida men af de inskränkningar, som nu böra vidtagas. I det skrifvelseförslag, hvarom de båda kamrarne till slut hafva förenat sig, betonas också endast behöfligheten af närmare bestämmelser angående tillåtelse för utländska bolag, handelsfirmor och föreningar af dylika, att här i riket förvärfva fast egendom eller idka bergsbruks — dervid fråga om utlännings rätt att här bedrifva skogsafverkning, utan att en sådan brukningsrätt är förenad med eganderätt till jorden, särskildt torde förtjena uppmärksamhet. På denna grundval bör utan svårighet ett godt resultat kunna vinnas. Att här hemta föredöme från England, som i kapitalrikedom är vårt land så öfverlägset och hvars nya Foreign Act dikväl icke talar om bolag, eller från — Turkiet, eom temligen obehörigt blifvit inblandadt i diskussionen om denna fråga, torde vara öfverflödigt, enär vi blott hafva att tillse hvad som duger för våra egna förhållanden. Man har talat derom, att enskilda intressen kunde finna sin räkning dervid, att den utländska konkurrensen i atseende på bruksrörelsen och annan industri, som grundar sig på innehatvande af fast egendom, utestänges genom nu ifrågasatta bestämmelser. Ett sådant inkast förtjenar knappast att uppmärksammas. Om staten af politiska skäl anser det nödvändigt att hindra utländska öfvergrepp, vidkommer det ingen, om enskilda personer derpå vinna eller förlora. Ur rent nationell synpunkt vore det en olycka, om vår befolkning skulle förvandlas till torpare under främmande jordegare. Ett dylikt förnedrande tillstånd godtgöres ingalunda af ökade arbetsförtjenster, isynnerhet då den egentliga vinsten at industriföretagen drages ur landet. Ej heller är det skäl att på vår egen jord fostra sådana missförhållanden, som i utlandet ega rum emellan kapital och arbete. Man må tänka hvad man vill om socialismens berättigande och utsigter, säkert är, att stora hvälfningar icke kunna undvikas i de länder, der den industriella utvecklingen har försiggått på sjukligt sätt. Att här öppna en obegränsad marknad för det utländska kapitalet, vore att i förtid inplantera utväxterna, innan vi fått skörda fördelarne, med hvilka de förra måhända äro oundgängligen törknippade. I detta undantagsfall är protektionismen en nödvändighet, som icke kan afvisas med åberopande af de gängse manchesterteorierna. På samma sätt förhåller det sig med. påståendet, att fastighetsvärdena i riket skulle sjunka, om säljarne icke hade tillfälle att uppsöka hvilka köpare som helst. Det vore i — —p—— — ————— n har ej ett grand uppförklarade lady Thax LI. an sjannr I fött ggn UAnNAnAfatenn I