Göteborgsposten – 29 maj 1873, sida 1

Göteborg den 29 maj 1873. Att främlingens rätt aktas, är ett tecken på högre bildning, och ingen stat får i våra dagar afspärra sig från umgänge med den öfriga verlden. Men å andra sidan är den flacka kosmopolitismen lika förkastlig. Statemakten eger att i främsta rummet tillvarataga det egna folkets intressen, isynnerhet i en tid, då de eärskilda nationaliteterna söka att på allt sätt omgärda sig med fasta värn emot främmande intråog. Hos oss deremot har ofta en öfverdrifven beundran för det främmande ledt till missaktning för det egna, och i våra politiska åtgöranden hafva vi icke sällan låtit bestämma oss af ett ängsligt undseende för utlandets omdömen. Ridderlighetens och belefvenhetens vrångbild är lusten att vara gentil, att vara Åsom alla andra. Men det ser ut, som om sjelfkänslan hos det svenska folket börjat vakna. Vi mena icke den sjelfkänsla, som tillhör folkens slyngelår och i grunden beror på en hemlig aning, att man icke uppskattas eå högt af andra som man sjelf i sin högfärd fordrar. Men det blir för hvarje dag allt allmännare insedt, att vi böra och kunna hålla vår dörr stängd för efterhängsna påhelsningar, och att vi hafva rätt att välja medlen derför på egen hand. Det är endast en löjlighet att brännmärka dylika strälvanden såsom prohibitism eller protektionism. De fula namnen skrämma numera ingen. Ett bevis på denna vändning till det bättre finna vi i motionerna och förhandlingarna vid nu afslutade riksdag om utlänningars rättighet att i riket förvärfva och besitta fast egendom. Redan deri ligger en brist, att ingen lag ordnar dessa ömtåliga förhållanden. Genom 1827 års k. kungörelse, hvilkens lagliga tillkomst måhända icke är höjd öfver alla tvifvel, har regeringen i sin hand att efter omständigheterna bevilja eller vägra främmande makters undersåter tillåtelse att innehafva fastighet inom landet. Utan att påstå, att icke en ganska utsträckt befogenhet kan lemnas åt regeringen i detta atseende, torde man likväl kunna anse sakens närvarande