Göteborgsposten – 21 maj 1873, sida 1

ACUUOTE. DU. IE. hvarken hrr Key eller Jöns Pehrsson, hrr Danielsson från Öland eller Pettersson från Runstorp skulle inlåta sig på nämnde fråga, och om jag icke förr uttalat det, så må det nu, om än i riksdagens elfte timma, vara sagdt: när icke dessa talare uppträda i en fråga, så förekommer det alltid mig, som der fattades något i diskussionen — en brist, som ingen annan talare kan fylla. Men då jag har äran att vara eder riks dagskaleidoskopist, tillkom det ej mig att resonnera, utan jag intog min plats på Andra kammarens läktare; likvisst, då talen der nere i salen blefvo allt för långsläpiga, så förflyttade jag mig in i Första kammaren, der man dock ätven talade ofantligt vidlyftigt, och åtminstone i handling afgaf en högtidlig protest mot påståendet att kamrarne ej lemnats tillräcklig tid att läsa och begrunda det särskilda utskottets betänkande. I förbigående bör jag emellertid nämna, att sedan det nya riksdagsskickets införande har iogen fråga vid så många sammanträden och så länge i kamrarne diskuterats som den förevarande, hvilket ojäfvigt bevisar, att de riksdagsmän, som utförligare yttrade sig, verkligen bade satt sig in i saken. Obestridligt är, att, då hr ecklesiastikministern gjort till sin uppgift att utarbeta och för riksdagen framlägga ett förslag till förändrad anordning af rikets elementarläroverk, hade han dermed åtagit sig ett svårt värf. Förutses kunde, att, ehuru hr departementschefen bemödat sig om att i görligaste måtto följa de anvisningar, som förekomma i 1870 års riksdags skrifvelse i ämnet, skulle icke ens detta räknas honom tillgodo af dem, hvilka täras af ett brinnande begär att visa sig missbelåtna med det, som han åstadkommer. Om hr ecklesiastikministern ännu ett år uppskjutit med förslagets framläggande för att kunna göra det vid riksdagens början, så skulle det ha tillvitats honom som ett otörlåtligt tel eller anförts som bevis på, att han ej var frågans lösning vuxen eller som en förevänning af honom för att så mycket längre hålla sig dvar i statsrådsfåtoljen, till hvilken i parentes sagdt andra äfven ha ett godt behag. Att han vid denna riksdag framlade sitt förslag, utan att höra åtskilliga myndigheter, hvar för sig sällan ens inbördes eniga, tillvitades honom nu at åtskilliga som ett stort fel; men om han hört dessa myndigheter, så skulle det tagits mycket illa upp af dem, som icke sätta stort värde på dessa myndigheters utlå tanden, och det skulle då hetat, att med denna åtgärd blott åsyftats att till en aflägsen fram tid uppskjuta frågans lösning. Då skollagen hörer under K. M:ts lag stiftningsrätt hade hr ecklesiastikministern icke behölt indemta riksdagens yttrande öfver mer an de hutvudsakligaste punkterna i törslaget, men då hade ett rysligt rumor ganska säkert anställts derföre, att han, naturligtvis Åassigt ligt, delgitvit riksdagen ett stympadt försla och afhällit riksdagen ifrån att yttra Big rö rande en mängd detaljfrågor, hvilka genast uppböjts till rang, heder och värdighet af vikallrågor; men då förslaget nu omwtattade eu stort antal puakter, om hvilka riksdagens yit rande äskades, ja, då fick hr statsrådet der före uppbära sura ord, och en af haus foreträdare, gretve Henning Hamilton, som skulle finna sig till ytterlighet sårad om hans lo yausG ett ögonblick betviflades, ansäg nu med sin värdighet öfverensstammande aw på yrka, det de första sjutton punkterna i ut skottets betänkande — eskulle läggas till handlingarne, d. v. a. Första kammaren skulle undanäraga sig att afgitva yttrande rörande alla de vigtiga frågor, som i dessa punkter tör-kommo, och, märk väl! detta yrkande gjor des icke af en för uvdervisningsväsendet grön, utan af en f. d. undervisningsminister. Ännu för några år sedan skulle nyss anförda yrkande, som icke rönte några nämnvärda sympatier i kammaren, hafva karakteriserats som en yttring af konservatism, men nu får det väl egentligen gälla som ett bevis på den ädle grefvens animositet mot nuvarande ecklesiaStikministern, hvars förslag — den k. propositionen — samme grefve för öfrigt karakteriserade så, vatt den reala linien först skulle ita upp den klassiska genom de gamla språkstudiernas inskränkning till ett färre antal klasser, och att sedan folkskolan skulle sättas till att uppäta realbIildningen.Då ötverbufvudtaget allt det väsendtligate i regermgens förslag blifvit af det särskilda ntskottet forordadt, kan väl med fog sägas, att de stränga anmärkningar, som mot förslaget nktades i första rummet af grefve Hamilton och dernäst af professor Rydin, äfven drabbade uskottet, och slutligen äfven kamrarne, hvilka rn —— — och äfventvraren negkom 8 HAh hälsa A.