Göteborgsposten – 20 maj 1873, sida 1

bekämpats af kamrarnes förnämste talare och af de mest ansedda och inflytelserika tidningarne i vårt land, men såsom det visade sig utan framgång, — och det kan blifva en sanning, att landtmannapartiet uppnår sitt mål, på samma sätt som Vandalerna intogo Rom; men det må tillåtas mig ännu en gång erinra hr Key om hans yttrande i Nya Dagligt Allehanda på hösten 1867: Det är ej nog med att vinna en antaleti seger, icke ens en törmågans seger, det måste ätven vinnas en moralisk seger. Om till de begge förutnämnda talarne läggas grefvarne Posse och Sparre, så tror jag icke, att-flera med hvad man skulle kunna kalla personlig eclat uppträdde för det stora sammankopplingsförslagets antagande. Grefve Posse har nu en gång för alla förskritvit sig åt landtmannapartiet och måste således följa dess trumma: annars hade han väl icke rimligtvis kunnat yttra, att första vilkoret för erhållande af en god arms och att underhälla den vore penningar, men straxt derpå vara med om att sluddra bort 91, millioner rdr årligen, hvilka ensamt skulle komma hrr skattejordsegare samt rustoch rotehållare till godo, och hvad grefve Eric Sparres nuv uttalade varma intresse för ett väl ordnadt försvarsväsen beträffar, så torde han väl icke misstycka, om man antager, att hans lifliga intresse i nyssnämnde hänseende påverkats af den goda utsigten att på hederligt sätt blifva befriad ifrån de många knektar till häst och fot, som han nu med iakttagande af den allra strängaste sparsamhet måste underhålla. Det var gifvet, att det förmedlingsförslag i afseende på grundskatterna, hvilket inom centern utarbetats och nu af kapt. Boman framlades, icke skulle gillas af landtmännen, hvilka, då de nu intalats, att både grundskatter och indelningsverk skola, utan vederlag, afskrifvas på 33 5 år, alldeles icke skulle vara böjda för grundskatternas aflösning, icke heller för en sådan nedsättning i dessa skatter, att de under 50 år skulle försvinna, men staten under tiden ha bildat en fond, som beredde en perpetuel ränta af 5 mill. rdr. D:r Dickson gick utskottet hårdast på lifvet genom att framhålla hr Carl Ivarssons reservation. Då utskottet låtit förstå, att frukten af den stora uppoffringen, grundskatternas afskrifning och indelningsverkets afskastande, skulle blifva ett väl ordnadt försvarsväsen, grundadt på utsträckt värnepligt, så hade hr Carl Ivarsson uttalat den åsigt, med hvilken största delen af Sveriges allmoge skulle göra sig solidarisk — att någon utsträckning af de värnepligtigas öfningar icke borde ifrågakomma. Huru skulle väl regeringen kunna framlägga ett armorganisationsförslag, som af majoriteten i Andra kammaren accepterades. Då stod man der med sin sammankoppling at frågorna, och man hade, likasom hunden, hvilken släppte köttstycket för att gripa efter skuggan släppt grundskattefrågans lösning ur händerna. Den ende af statsrådets ledamöter, hvilken såsom sådan deltog i Andra kammarens sammanträde, var hr krigsministern, som höll ett litet subtilt föredrag, för hvilket han i valda ordalag komplimenterades af grefve Posse, enär det innefattade ett ökadt tillmötesgående för majoritetens anspråk, och det kan ej nekas, att hr krigsministern gjorde sig mycken möda att komma på god fot med det stora bolaget. Emellertid utjemnades den ädle grefvens söta komplimenter af frib. Gripenstedt, som riktade skarpt klander mot regeringen, hvilken hade gifvit vika för statsutskottets fjäderlätta skäl. Samme talare ogillade lika bestämdt den sammanblandning af frågorna, som utskottet tillåtit, och förklarade, att inga omständigheter hade inträffat, som föranledde honom att förändra de åsigter han förut uttalat. Under det att, såsom ofvan antyddes, hr Key med oblandad faderskärlek framböll statsutskottets betänkande och de välsignelserika följderna af detsamma, tog sig hr Casparsson den friheten att helt enkelt karakterisera betänkandet såsom en — råttfälla, och de bevis han för sitt påstående anförde, voro på en gång så qvicka och så bindande, att de lemnades ovederlagda, under det att talaren, om möjligt, än mera föll i motpartiets onåd. Ingen talare hade brytt sig om att protestera mot hr Keys stora fras om opinionens utslag för landtmannapartiets anspråk; men en sådan protest afgaf hr Treffenberg i sanningens namn mot sanningen af hr Kevs wit.