Göteborgsposten – 16 maj 1873, sida 1

han med rätta fruktade. Och han visste, att, äfven om han kunde tvinga Hilda Floyd att gifta sig med honom, skulle han ej i något afseende draga någon rinst af giftermålet. Han började betänka, huru mycket bättre det skulle vara att låta arftagerskan få vara ostörd i all sin glans och begagna henne till en privat inkomstkälla. Fattig skulle hon endast vara en börda för honom. Rik skulle hon förse honom med penningar, så att han skulle kunna lefva det lättjefulla yppiga lif han älskade. — Jag tror verkligen, att vi har rätt, Hilda, anmärkte han; Jag vill visst icke ha en fattig hustru. Jag ofstår från mina anspråk på eder hand. Ni vill naturligtvis köpa brefven af mig? — Jag har tvåhundra pund. Jag skall gifva er den summan för dem. — Det räcker för två. Jag kan ej sälja dem billigare. De äro unika, ser ni, de enda bref af det slaget, som möjligen kunna bli värderika för mig. Jag vill ej låta pruta med mig. — Jag kan ej skaffa de åttahundra pund, som ni fordrar utom de tvåhundra, sade miss Floyd efter något betänkande. Jag skall taga två af edra bref och köpa de öfriga ett i sender, efter vissa mellantider. Är ni nöjd med det? — Fullkomligt, svarade Frivoli. Brefven skola bli sålda till er i den ordning de äro daterade. Miss Floyd gjorde några invänningar mot denna anordning. De sista brefven voro de, sem hon helst ön