Göteborgsposten – 15 maj 1873, sida 1

åter lifligare. De goda wienarne få väl lära sig, att det icke går an att dekretera hvilka varupris som helst, liksom de i dessa dagar fått en allvarsam lexa för den svindel i papper, hvilken är ett så fult drag hos Wiens börs. Kurserna hade nyss förut jagats oerhördt i höjden och nu falla de åter med en hastighet, som är förskräckande. Det är just icke angenämt i dessa dagar, då den högre finansen, hvilken här ofta är af ett lika lågt ursprung som den opererar med låga medel, skulle visa en förvånad främlingsverld, att Wien är något noch nicht dagewesenes i utomordentliga spekulationer och deraf framkallade oerhörda rikedomar. De oerhörda rikedomarne skingras som agnar för vinden, och det just nu, när verldsutställningen öppnas. Skulle det verkligen icke vara guld allt som glimmar här i kejsarstaden? Jag är allt för nykommen hit för att konna med anspråk på tillförlitlighet besvara frågan, men jag har mina tvifvelsmål och de hafva bekräftats af dessa dagars börsförhållanden. En verklig kris tyckes hafva inträdt. Öfver hundra fallissementer på en enda dag! Det är något, som ej kan undgå ens främlingens uppmärksamhet. Och det är sannolikt icke ännu slut på dessa fall. Men i Prater ser man icke några kullerbyttor. Der sitta de stolta ryttarne ganska fast i sadeln, och hela ridalln är öfverfyld med präktiga hästar, kavaljerer, ryttarinnor, jockejer, groomer och allt det der, som kan gifva glans åt en promenad, under det körvägen, ända från Prater Stern och långt bort till det s. k. Lusthaus, hvimlar af ekipager med spann, halfspann och halftannat spann, som låta sig beundras af fotgängarne från deras all. Det är elegant, till och med praktfullt understundom, då solen en dag får det sällsynta infallet att också vara med. Hyde Park i London går icke upp mot Prater i Wien, och likväl har Wien ännu icke en million innevånare, bland hvilka millionärerna väl kunna räknas utan att man behöfver göra sig ett allt för stort besvär. De rika ungerska magnaterna måste dock betraktas med aktningsfull uppmärksamhet, kanske till och med af en lika rik engelsk lord, ty de förra hafva en prägel af sann ädelhet, som ej alltid kommit på den senares del. Det är något storståtligt i utseende, sätt att kläda sig och föra sig, som utmärker ungraren, och man stannar ovilkorligt för att beundrande betrakta honom sjelf, hans hustru, systrar och döttrar, hvilka alla äro skönheter af första ordningen, hans hästar och hans kusk i husaruniform. Hans bönder äro dock ej med, och det är möjligt, att anblicken af dem skulle verka något störande i taflan. Tysken söker täfla med ungraren i Praterelegans, och hans bemödanden kunna, hvad hästar och vagnar beträffar, nog lyckas. Skönheten och noblessen äro en annan sak. Så komma polackarne också och göra sina rättigheter gällande, och bland den österrikiska monarkiens slaviska nationer vilja de intaga hedersrummet. De andra slaverna hinna ej så längt, trots czechernas ihärdiga bemödanden för sin del. Hvilken stat! Den är en kosmopolitisk exposition för sig, ett rapsodiskt aggregat af olikartade tungomål, seder, utseende, strälvanden, förhoppningar och farhågor, som man samlat i monarkiens stora rotunda, på hvars öfversta lanternin, högt upp bland molnen, man satt den lysande kejsarkronan. Om kronan vacklar, kan ingen se, när hon sitter så högt. Göteborgs-Postens läsare täcktes ursäkta mina Prater-fantasier, som i sjelfva verket dock icke äro annat än små fotografibilder från den wienska lustparken, der verldsutställvingen nu håller på att krafla sig upp. Prater är ej alltid den brusande tummelplatsen för det eleganta Wienerlifvet, ej ens för det solkgemytliga, som krälar i allåerna, förlustar sig i de många Vergnigungs-lokaler, hvilka upptaga en stor del af parken, den s. k. VolksPrater, fordom benämnd Wirstel-Prater, eller dricker sig otörstig på Schwechster och Pilsner, de två berömda ölsorterna, vid de tusentals borden utanför de många ölhusen och restaurationerna med ziguener-kapell, ungerska orkestrar, tyska konserter och allt möjligt kling-klang och lirum-larum från middagsstunden eller till och med ännu tidigare till sena aftonen. Det gifves stunder, då Prater är endast en vacker park, till och med på vissa ställen en mycket tystZoch stilla park, der violinerna ersättas af näktergalar och trastar, och man ej ser någon annan lysande skrud än syrnträdens, som nu befinna sig i full blomniog. Det bar händt, att jag gått till utställningen tidigt om morgnarne, men som por— . B—zjnE V—