Göteborgsposten – 15 maj 1873, sida 1

2— taga sig fram, innan de råkade på mig. De hade likväl hunnit ända till Prag och tänkte nog taga sig at i Wien också, synnerligen derföre, menade de, att här skulle vara en svensk byrå med särskildt anställda personer, hvilka skulle be herrarne vara välkomna, genast skaff: dem rum och mat och gå omkring med dem i staden för att visa dem Wiens märkvärdigheter, hvarefter det nog skulle också gå som en d.: 3 att sätta upp utställningsartiklarne. Att dessa artiklar komme fram samtidigt med arbetarne sjelfva, togo de naturligtvis för gifvet, ty sändningarne hade afgått redan ett par hela dagar före deras afresa. Men när vi anlände hit och stigit af på nordbanans station, blefvo arbetarne öfverraskade öfver att icke finna några herrar från byrån, som väntade på dem. Hvad skulle de företaga? Jag bjelpte dem så godt jag kunde, men hade sjelf största besvär att få hyra ett rum. Någon svensk anvisningsoch bispringningsbyrå kunde jag omöjligt upptäcka, och har ej heller sedermera lyckats få tag i någon sådan. Den har väl icke ännu hunnit expedieras från Sverige, eller kanske att den ligger qvar med personal och inventarier på någon station mellan Stettin och Wien bland allt det öfriga godset, som är på väg från Sverige, Jag förde de stackars arbetarne till ett hotell, men der fanns icke något rum för dem, och så blefvo de stående i hotellets förstuga den dagen. Slutligen lyckades jag få ett bud till utställningsplatsen till vår kommissarie, intendenten Dannfelt, hvilken genast skickade ett af sina biträden för att skaffa rum åt arbetarne. Deras firmor hade endast skickat af dem, liksom annat gods, men utan konnossement, obekymrade om huru de arma karlarne skulle taga sig fram i ett främmande land. Det logis, som här anskaffades dem, kostar halfannan gulden pr dag för hvar man och är naturligtvis ganska dåligt. Flera dagar etteråt träffade jag åter på reskamraterna, hvilka då sågo mycket belåtna ut, ty de hade fått gå omkring och se på Wien, likväl på egen hand, men att deras utställningsartiklar ej hunnit fram, kunde de ej begripa. Under tiden hade de hunnit med att förstöra rätt mycket pengar, men något skulle de väl göra, medan de väntade, och firmorna hafva naturligtvis god råd. Det är för öfrigt icke blott för arbetare, som den svenska byrån påräknats. Litet hvar af landsmännen hade väntat hjelp af den. Kanske att den verkligen blir färdig längre fram på året. Icke vill jag visa någon otålighet, så mycket mindre, som jag lyckats att få hyra ett ganska drägligt privatlogis. Jag bodde först i ett nytt hotell, så nytt, att portiern vid min ankomst ännu icke hunnit få guldgalon på mössan, hvilket annars är den första uppmärksamhet, som ett nytt hotell visar det resande publikum. Guldgalonen anskaffades också dagen derpå, men som mitt rum tycktes blifva fuktigare för hvarje dag och priset gick uppåt väggarne, alldeles som fukten, så tog jag mod till mig och flyttade till ett enskildt rum i staden. Jag har visserligen ganska långt till utställningen, men begagnar spårvagn, och det kostar mig endast 20 kreutzer, hvilket är om ring 33 öre svenskt, pr gång, samt tre fjerdedels timme till utställningen och lika låog tid derifrån. Rummet är temligen billigt i jemförelse med hotellprisen. Jag vill råda hvar och en landsman, som kommer hit och ämnar stanna här någon tid, att så snart som möjligt skaffa sig ett privatlogis. Men med privatlogis följer icke befrielse från att äta på värdshus. Här tyckes icke vara brukligt, att främlingen inackorderar sig, såsom händelsen ofta är i Frankrike, i enskilda familjer. Antalet af restaurationer är deremot mycket stort och till ganska olika pris, ehuru intet pris här kan, i jemförelse med svenska förhållanden, kallas billigt. Föreställningen om att kunna draga sig fram med måttliga utgifter är en illusion, som snart försvinner, och jag har fogat mig i det hårda ödet och gifvit ut mycket pengar för ofta ganska klen vara. Inom utställningen äro restauratörernas fordringar ännu oerhördare och tyckas likväl visa tendens till stegring. En reaktion måste inträda, så vidt icke de främlingar, som redan kommit hit, skola snart åter begifva sig bort samt andra, vid underrättelsen om det härvarande tillståndet, icke våga sig hit. Det är ej alla, som känna sig så resignerade som underteckzad, hvilken lagt bort ovanan att knota öfver dåliga konjunkturer. Förhållandena komma väl i detta fall, som i alla andra, att reglera sig sjelfva. Då de höga prisen hämma efterfrågan, måste prisen sänkas, och då infinner sig efterfrågan! ——— — — — ire, såsom jag fordom ej någon betitlad perso