Göteborgsposten – 10 maj 1873, sida 1

gears tambur plötsligt rusar in från en sidodörr, men på en gång stannar helt förbluffad öfver sin egen tilltagsenhet, ända tills hans sista slutreplik båller han åskådarens skratt; muskler i ouppbörlig rörelse, och det händer äfven ej sällan, att haän är nära att genom sin naturliga, från alla tillkonstlade sarce-upptåg fria, ur L a hans personlighet framstrålande lustighet, bringa sina medspelare ur koncepterna. Ögonblick sådane som t. ex. först då han skall söka redogöra för sin låtsade sjukdom, då han för att väcka uppmärksamhet hos Malingear med all kraft slungar guldmyntet mot brickan, då han smusslar undan det förargliga stolöfverdraget, då han ordinerar tryffel till hvarenda rätt på matsedeln, då han framkastar sitt förvånade: -Hvilken enka? (det är Veuve Cliquot-, som menas!) och framför allt, då han efter onkel Roberts straffpredikan är på väg att brista i gråt, men helt tvärt slutar med att bjuda denne på middag, sådane ögonblick äro oförgätliga glanspunkter i teatervännens lif. Den, som försummar att njuta af dem, gör en förlust, som knappast något bland de nöjen, hvilka vårt samhälle erbjuder, torde kunna ersätta. Må vi derföre skatta oss lyckliga öfver att ännu en gång ha fått njuta af ett konstnärsskap, öfver hvilket åren halkat snart sagdt omärkligt förbi, och som ännu eger denna friskbet, hvilken hänför hvarje åskådare, som fyller teatersalongen med en enda outsläcklig skrattsalva, från Amfiteatern och Första Raden ända upp till hyllan. Doe öfriga i Så pudrar man folk u pträdande göra sitt bästa för att åstadkomma en belgjuten tafla ur pariserborgarensfamiljelif. De båda beräknande svärmödrarnes roller återgifvas med ett berömvärdt lagom af fru Pousette och m:ll Bylander, hr Sjöberg har en ypperlig mask som den rätiframme onkel Robert, och den unga debutanten, m:ll Gustafsson, gör ett särdeles behagligt intryck, om än, helt naturligt, en viss rädsla vidlåder bennes första steg på tiljorna, som föreställa verlden. M:ll Wiborh har åt sitt spel som den unge Richelien, gifta mannen och dock ungkarl, numera lyckats förvärfva denna nobla elegans och detta lugn i återgilvandet, som erfordras, för att denna fint tecknade karakter skall kunna framstå i sin rätta dager. Hr Alexander Hartkopff, en gammal bekant sedan förra tider, har nu anländt till staden med sitt berömda anatomiska museumoch har redan annonserat sin ankomst genom vissa mystiska träsnitt i stadens tidningar. Museet, som är under uppsättning i f. d. Bloms stora sal, omfattar, som bekant, ett högst betydligt antal föremål, pousserade i vax at den enkom för museets räkving at hr Hartkopff anställde skickligo modellören, hr Daniel, elev at Bisseo. Bland de nummer, hvilka särskildt betecknas såsom synnerligt sevärda, nämna vi: afbildningar af de båda siamesiska trillingarne, den dubbla näktergalen, den döende 20uaven o. s. v. Det icke miust intressanta i museet är utan tvifvel en samling rortyrredskap, sädane de brukades under apanska inqvisitionens trefliga tidehvarf. Vi ha hört uppgifvas, att museet under hr Hartkopffs vistande i Stockholm varit besökt af bortåt 36,000 åskådande (deribland öfver 10,000 damer) samt i Norrköping at 8400 d:o (omkr. 300 damer). Gautier, den etore menageriegaren och originelle annonspoeten har jemte sina menniskor och djur nu lemnat vår stad, men hang palats på Hasselbladska ängen står dertöre ingalunda tomt. Nej bevars, den, som har lust, kan der få se och beskida den djerfve svärdslukaren och den oförbrännelige veldkuogen. Äfven dessa vartister ega sin publik, och vi kunna sanningsenligt intyga, att intet fuffens begås hvarken vid svärdslukningen eller Åeldätningenn. Mannen med svärdet kör ganska riktigt ner detsamma ända till fästet i det iore af sin lekamen, och eldätaren spisar eld så det fräser om honom. Dylika förlustelser kräfva dock goda nerver hos åskådarne och förbålt goda magar hos de uppträdande. Att tilloppet såväl till menageriet som de nu pågående föreställningarne varit högst botydligt, bevisar emellertid, att det väl vore tid att tänka på en sörlustelseplats för den slora massan inom vårt samhälle. Man söker att såvidt möjligt är sätta en bom för krogarne, och detta är en i allo behjertansvärd uppgift, men månne man icke på samma gång nästan är skyldig att bereda arbetarne och deras familjer tilltällen till förströelser, lämpade efter deras visst icke ölverdrifna anspråk ? Eldkungen får sin varma mat hvarje afton, han, men nog längtar han efter en smula Koldt Kjökken efter föreställningens slut. Koldt Kjökken? Hvad är det för något? spörjer någon. Vi skola berätta er det i form af den sedvanliga historietten, så: lunda på ett behagligt sätt förenande det nyttiga med det nöjsamma. Hr Z. gör sin vanliga sommarresa och har denna gång utsett Norge till valplats för Bina turistiska irrfärder. Han är emellertid en fridfull, eller mindre poetiskt uttryckt, en beqväm natur och föredrager ett godt mål framtör det skönaste fjell-landskap i verlden. Han tänker alldeles icke ge ut några Minnen från Nordens länder och för hans skull skola inga litterära pennor förvandlas till uddhvassa dol kar. Han vill njuta af sitt sorgfria väsen, det är alltsammans och häri ingår absolut — god D XJKJxXA. 3 2 TV