Göteborgsposten – 8 maj 1873, sida 1

ger på census af förmögenheten efter den skatt, som erlägges till stat eller kommun, men undantager från rösträtten dem, hvilka i egenskap af tjenare tillhöra en annans hushåll eller som ej i ett år uppehållit sig i valdistriktet. Omkring dessa båda hufvudgrupper komma utan tvifvel debatterna att hufvudsakligast vända sig. Huru mycket och huru enständigt det än af folkagitatorerna på de politiska måm na ropas på allmän rösträtt som det bästa medel att spela makten öfver i den stora massans händer, må man likväl icke tro, att de mårga förslag, som i detta hänseende gå längst, just ha den största utsigten till att slå an hos boademajoriteten i Storthinget. Man bör nemligen veta, att bland de större egendomsegarve i Norges fjellbygder herrskar en aristokratisk stämning, hvilken väl kan mäta sig med adelsaristokratiens på andra ställen, i det en gårdsegare aldrig i evighet skulle medgifva, att en Husmandflingo rösträtt och måhända kommo att bli likställd med honom i kommunalstyrelsen eller, liksom han sjelf, att utöfva inflytande på bygdens offentliga angelägenheter. Rösträtten kan af detta skäl svårligen bli något farligt agitationsmedel i vårt land. I städerna skall väl heller aldrig den etora massan af obemedlade arbetare och tjenstfolk lyckas att. vinna rösträtt. Af det här anförda kan man förstå, att det visserligen är en allmän önskan, att en begränsad utvidgning af rösträtten må ega rum, men tillika att frågan under den långa bebandlingen blifvit så splittrad och invecklad, att svårligen någon af de olika motionärerna skall förmå att samla pluralitet omkring sig. Vid ett dylikt tillfälle saknar man i tbinget en kraftig ande sådan som prof. Schweigaardes med öfverlägsenhet i i att utveckla ämnet, sammanhälla debatten samt uppväcka auk toritet och tillit. Sverdrups census-förslag har det emot sig, att det alldeles afviker från grundlageas klassindelning, men då det allaredan en gäng blifvit antaget af Storthinget, torde måhända i alla fall plaraliteten komma att gruppera sig omkring detsamma. Ej mindre oäkerhot herrskar ännu i myntsrågan, som med det törsta skall behandlas af Storshinget. Bondepartiet begriper söga denna sak; och då prof. Broch, hvilken är den man, som här i landet ätnjuter största förtroendet i praktiska frågor, har afgilvit ett votum, som afviker från myntkomitåns, hvikket tillråder ett obetingadt antagande af myntkonventionen, är frågans utgång helt visst ytterst Ulvelakig. En ganska märklig strid har under de senaste dagarne inledts af det natonala partiet: den unga, täcka norska sångerskan fröken Moe har några gånger uppträdt på vår scen som Angela i Den svarta dominon efter att i Stockholm ha instuderat denna roll på svenska och med största lycka fiera gånger uppträdt i densamma på stora operan derstädes. Nu komer hon tillbaka till oss som en fullt utvecklad konstnärinna, men utbedjer sig teaterstyrelsens tillåtelse att få söredraga eångnummerna på svenska, enär icke tiden tilläte att instudera dem på norska. Istället för att nu glädja sig vid återseendet af den unga, vackra sångerskan och njuta af hennes förodrag med tacksamhet finner det genuint norsknorska partiet häri en förolämpning mot nationaliteten, men angifver dock först sina skäl och det är, att de estetiska formerna genom hennes föredra ag på blandad svenska och norska kränkas. Alla tidningar ha uppträdt för och emot i denna vigtiga sak, och fröken Moe har emottagit plumpa anonyma bref, hvari hon rent af beskylles för att förakta sitt modersmål. Utom det att svenska språket i i sång klingar vackrare än det norska, äro vi nu mycket väl vana vid att höra svenska på vår scen, då icke allenast sveaska skådespelaresällskap under hela förra sommaren gjorde utomordentlig lycka på Klingenbergs sommarteater, utan äfven t. ex. hr Fredrik Deland som den voöfvorträftii ige Konjander och hr Edo. Stjernström som Don Cesar de Bazano uppträdde tillsammans med norska skädespelare på vår första teater och med utomordentligt bifall. Det är till och med en allmän önskan att svenska och norska skådespelaresällskap hvarje år under vissa tider kunde vexelvis uppträda på hvarandras teatrar. Denna sak har dock sina allvarliga sidor, då den visar huru ytterligt svårt det stora stocknorska partiet skulle ha för att gå in på gagnande närmanden till Sverige och detta alldeles icke af hat till det, som är svenskt, utan at missförstådd nationalitetsifver. Under den senaste veckan har vår penningmarkn nad, som nu i två år har varit ymnigare än någonsin sedan stistandet af Norges bank år 1816, blifvit något knappare, och ban