Göteborgsposten – 29 april 1873, sida 1

dra kammaren var förnimbart, dock icke :någon högtidligare stämning bland ledamö terna, eller af någon större rörlighet blan ledarne, utan deraf, att båda åhörareläktarn voro så fyllda at damer och herrar, som lä sig förena med deras elasticitet och med ut rymmet. De underkastades emellertid ett grund ligt tålamodsprof; ty först fingo de afhöra et långtrådig diskussion, af hvilken framgick, at kammaren vid ett föregående tillfälle besluta en återremiss, rörande löneförhöjning till skol lärarne, hvilket beslut nu befanns så rasande att ingen talare just ville vidgå, att kan der: till medverkat, att statsutskottet sedan tagit frågan under ny behandling och dervid nedsatt den förut itrågasatta löneförhöjningen, att kammaren visserligen hyste mycken välvilja — i ord — för skollärarne, men större håg för besparing af 100 rdr i lönetillökning för de fattiga skollärarne, så att de nu gingo förlustiga den, på det att församlingarno icke med. ifrågavarande summa skulle bli betungade. Derefter fingo åhörarne erfara, huruledes det af 98 ledamöter ansågs fullkomligt obeböfligt, att med 150 å 125 rdr årligen höja aflöningen för 62 vaktmästare i åtskilliga af statens embetsverk. Men så kom statsutskottets utlåtande, tillstyrkande K. M:ts proposition, att 28,000 rdr skulle i årligt anslag beviljas enkehertiginnan af Dalarne, och dermed var man inne på en fråga, som lämpade sig väl för tal med tanken fästad på kommunalskatterna. Hr Ola Boson Olsson hade ensamt reserverat sig mot utskottets framställning, och det var således hans pligt att börja striden. Till högre belopp än 18,000 rdr kunde han ej sträcka sig; han tyckte, att dermed jemte ett anslag från Norge borde enkehertiginnan kunna slå sig väl ut, och hade derjemte åtskilligt att förmäla om Norges förpligtelse att med högre belopp än som ifrågasatts (517 af 40,000 rdr) bidraga till enkepensionen. Hvad som mycket oroade honom var, att intet vilkor inryckts om enkehertiginnans förpligtande att konsumera anslaget i Sverige. I hr Lars Ersson från Sö,dermanland fick den förre ett godt biträde: ban hade nära på riksdalern räknat ut, huru mycket ur statskassan skulle blifva utbetaldt, innan H. K. H. går till en bättre verld, och på det utgisten således skulle bli den minsta möjliga, men utan knussel ändå, beviljade han 18,000 rdr, i hvilket yrkande hr Danielsson desto heldre instämde, som hertigen af Dalarno efterlemnat sex millioner — (skratt och protester) — ja, så har jag läst i tidningarne åtminstone —, yttrade den öfver det upprepade skrattet förbluffade Ölands-representanten, som deretter endast förmådde hacka fram några ord om 18,000 rdr, medan han sköt undan rockskörten och satto sig. Det behöfver ej sägas, att andra lika framstående talare t. ex. brr Jöns Pehrsson, Hybenett, Pehr Nilsson i Kulhult, Carl Ivarsson ech naturligtvis Törnfelt understödde den förste talaren, hvaremot dels hr finansministern under erinran, att enkehertiginnan nu var svenska och sannolikt ej skulle lemna sitt nya fosterland, framhöll, att II. K. H. måste hafva sin egen hofhållning, att anslagstördelningen var den normala och att anslaget ej var för högt tilltaget; dels grelvo Sparre ogillade det gnideri och knussel, som vid detta och liknande tillfällen visade sig; dels frih. Gripenstedt påminde om, att det gällde ett anslag till en sörjande enka och att det ej vore Sverige värdigt nedsätta den summa, som vore i fråga, då med visshet kunde antagas, att Norges storthing skulle bevilja det äskade anslaget; dels grefvarne Björnstjerna och Possa samt frih. Ericsson förordade utskottets framställning, hvilken dock föll på en röst (92 mot 91), så att hr Ola Boson Olsson gick segrande ur striden. Men segerfröjden tystnar, när frågan i gemensam votering skall afgöras. Nu kom ändtligen den fråga före, som upplockat så många på läktaren — kröningsanslaget — förordadt af statsutskottet till ett belopp at 70,000 rdr. Hr Carl Ivarsson hade vid utlåtandet fogat en reservation, eller kanske rättare sagdt, vid utlåtandet hade fogats en reservation försedd med hr Carl Ivarssons namnunderskrift, och ett helgjutet uttryck af hans tänkesätt och hans ställning var den. Det föreföll nästan som ville han nu visa, att han hade större motståndskraft än alla de andra ledarne. Men nu inträffade något, som väl ingen hade anat, Han förklarade neml. (ban berjade diskussionen), att, ehuru ban vidhöll det, som i reservationen framställts, skulle han dock ej yrka bifall till den, enär han icke hyste något hopp Ksccee