Göteborgsposten – 26 april 1873, sida 1

Hjertligare har väl knappast någon konstnär blifvit emottagen af vår allmänhet än Fredrik Deland, då han i tisdags under den hedersmannen Konjanders skepelse ännu en gång beträdde vår scen. En handklappning, som hotade att aldrig vilja sluta, bravorop, som tycktes vilja bereda en af hr Ringnrs många fastighetor, Nya Teatern, samma öde som just nu öfvergår en annan d:o, Gamla Slussen, en oupphörlig så godt som aldrig afbruten skrattparoxysm, hela stycket igenom, se der verkliga sakförhållanden, hvilka bättre än spaltlånga kritiker, ådagalägga att den till åren komne konstnären ännu icke förlorat det minsta af sin afundsvärda förmåga att hänföra åskådaren, att komma honom uppfatta den spelade rollen som en verklighet, kort sagdt denna höga dramatiska begåfning, som ger oss icke ofattliga skuggbilder utan konseqvent utarbetade menskliga karakterer, varelser af kött och blod, ej en i hast utkastad skizz utan en i alla detaljer klar och sann, konstnärlig bild. ÄMän af ära gafs samma afton till förpjes efter någon tids hvila, en hvila, som i hög grad fördelaktigt tycktes ha inverkat på styckets återgifvande, hvilket denna afton var ytterst förtjenstfullt. Man märkte granneliga, att skådespelarne nu så mognat i sina roller, att inga tankar på utanlexan eller aktionen behöfde inverka störande på deras spel: de gingo, stodo och talade allesammans så, som man föreställde sig att de borde ha gjort i verkligheten, och intrycket af detta stycke blef derföre denna afton så odeladt behagligt, att det med allt fog kan räknas som en af de verkliga glanspunkterna under den nuv. dramatiska säsongen. Samma, i alla afseenden förträffliga och från den vanliga, lösa franska maten bjert afvikande komedi gifves i morgon, då hr Deland, som nu repat sig efter sin ådragna förkylning, för andra gången uppträder som Konjander. Harmoniska sällskapets afslutningssoirs i onsdags var en sann högtid för musikvännen, som bör vara och utan tvifvel äfven är sällskapet varmt tacksam för de sällsporde konstnjutningar, som genom detsammas verksamhet beredes honom. En ung, för ej längesedan hit inflyttad musiker, kantorn vid Domkyrkan, musikdir. Robert Lindholm, förbereder till nästa onsdag, d. 30 d:s, en andlig konsert. Konsertgifvaren har, oaktadt den jemförelsevis korta tid, han vistats härstädes, redan hunnit förvärfva sig ett stadgadt anseende som en skicklig och nitisk musiker, hvilken dertill är begåfvad med en basstämma af ovanligt välljud och omtång. Från det samhälle, hvarinom han förut under flera år verkat, Falun, medför han äfven de amplesto vitsord, ej blott som gerna hörd exekutör, utan äfven som ovänligt duglig och samvetsgrann instruktör, och han efterlemnar 1— utom en af honom sjelf inöfvad sångqvartett, som bär hans namn, många och upp: riktigt tillgifna beundrare och vänner. Det rikhaltiga och väl valda programmet återfinnes i dagens annonsafdelning samt erbjuder, som man torde finna, mycket af verkligt intresse. Kommer så härtill, att konsertgitvaren lyckats förskaffa sig biträde ej allenast af tvenne inom vårt samhälle högt uppburna musikaliska celebriteter, fru Hilda Biörklund, f. Sandels, och mill Elfrida Andree, utav äfven af våra bästa musikaliska krafter inom amatörverlden, en blandad kör af 60 till 70 personer, samt att inträdesbiljetterna ej betinga högre pris än 1 rdr, torde man väl våga förutspå konsertgifvaren den bästa framgång, då han nu i denna egenskap för första gången framställer sig för allmänheten. Samtal vid passerandet af en viss f. d. restauration : A. Nej, se på bara. — B. Hvad då? — A. Hå kors, jag tänker bara... se på skyltarne der i fönstret... — B. Nå ja, än sen då? — A. Jo, så der mycket vildt har då bestämdt aldrig funnits i den lokalen förut. ..!