tånräknas inkomsten, innan beskattning derå eger rum. Afdrag för ränta å förlag eller lån får visserligen ega rum vid beräkning af vinsten å en fabriks-, handelseller likartad rörelse, men hvad H.-T. menar med att för den ene som den avdre finge ske afdrag för utbetalde räntor å skuld, kan jag ej fatta; ty icke föranleder Bevillningsstadgan, att så beskaffadt afdrag får göras hvarken af jordbruks eller annan fastighetsbehållning eller å de med allmän eller enskild tjenstebefattning törenade förmåner, som äro underkastade beskattning eller å den den egentlige arbetarens inkomster. Förr egde en gäldbunden, att vid erläggande af 6 9, ränta å sin skuld räkna sig till godo 5 9, å räntebeloppet; men denna förmån för den skuldsatte upphörde redan vid 1862 års början. Bevillningsstadgan innehåller icke, till huru hög ränta kapital bör uppskattas, och H.-T. har ej behagat upplysa, hvari min uppgift att kapitalet skattas till 6 4, ränta, skulle vara felaktig. Mitt ord torde vara lika så godt som H.-T:s; och utan bättre bevis än dess maktspråk, äfven om till stöd derför finnes en medgörlig insändare till hands, frånträder jag icke mitt påstående, att hittills, äfven sedan räntan i viss mån frigats, räntesatsen vid bevillningetaxeringar, med högst fä, om något undantag, plägat tagas till 6 . S—Tr.