Göteborgsposten – 24 april 1873, sida 1

Kommersrådet Sjöberg, tillhörande det embetsvork som nu omfattar äfven bergsöfverstyrelsen, yrkade jemväl afslag, anförande som skäl derföre, att förhållandena med dessa skogar ej fått den erforderliga utredningen (kommerskollegiet har likväl i frågan yttrat sig); att hr finansministern visat för stor liberalitet mot innehafvarne af nyttjanderätten till ifrågavarande skogar och gjort kontrollen öfver dessa skogar så obetydlig som möjligt, hvarjemte tal. såsom kardinalskälet för afslag anförde, att detta vore enda utvägen att bevara grundlagens helgd (tal. ansåg nemligen att grundlagen blifvit i den k. propositionen öfvorträdd). Nu inträffade det ovanliga förhållandet, att två af statsutskottets ledamöter, hr Carl Ivarsson och grefve A. Posse, hvars namnunderskrift pryder utskottsbetänkandet, gripna af de båda föregående talarnes anmärkningar, yrkade i likbet med dessa afslag. De två nyssnämnde utskottsledamöterna verkställde denna eskamortering med en förvånande skicklighet, endast jemförlig med deras obekantskap med den fråga, som de likvist behandlat i utskottet. Emellertid slog det ej bättre ut, än att, sedan dels hr finansministern erinrat om behofvet af en ändamålsenligare förvaltning äfven af ifrågavarande skogar, och att dervid äfven borde tagas hänsyn till, att de särskilda skogsinnehafvarne skulle intresseras för en bättre skogsvård, och dels hr civilministern meddelat en historisk öfversigt af rättsförhållandet med dessa skogar, hvaraf framgick, att, då hr finansministern velat häfda statens rätt till dem, alls ingen grundlagsöfverträdelse skett, utalade hr civilministern derjemte sin beundran för den synnerliga lättviadighet, hvarmed de ofvan nämnda begge statautskottsledamöterna kastat ett betänkande öfver bord, mot hvilket de ej reserverat sig. Den k. propositionen bifölls med 61 röster mot 57. Det kan ifrågasättas, huruvida det icke varit mera rent spel, om hr kommersrådet Sjöberg framställt de ofvanantörda anmärkningarne, när den k. propositionen remitterades till statsutskottet; de hade då kommit letta tillhanda i rätt tid, hvaremot de nu enlast skrämde två utskottsledamöter, men medförde också icke något annat resultat.