Göteborgsposten – 24 april 1873, sida 1

— E ;) Göteborg den 24 april 1873. Då vi i ett föregående nummer ansågo oss böra låta våra läsare göra bekantskap med den något höga ton, som en vår medbroder i Stockholm anslagit med anledning af utgången af de gemensamma voteringarne, trodde vi oss så mycket mindre derigenom gifva uppslag till någon polemik, som vi genom ordagrant aftryck ur det ärade bladets egna spalter afsågo att angifva grunden: för vårt ogillande. Dagens Nyheter har emellertid nu egnat oss sin uppmärksamhet i en redaktionsuppsats af betydande omfång, om också icke af deremot svarande innehåll; och vi skulle åter kunna stå till tjenst med ett litet aftryck, om vår tidnings utrymme tilläte oss det. Tyvärr måste vi nu åtnöja oss att endast helt flyktigt vidröra den ifrågavarande uppsatsen. För att ytterligare framhålla, huru angeläget vi låta det oss vara att få stå i ett vänligt förhållande till landtmannamajoritetens mest spridda pressorgan, äro vi till och med benägna att genast i början göra ett medgifvande. Om det af några våra yttranden framgått, att Dagens Nyheters anmärkningar och upplysningar — vår medbroder tycker icke om ordet hot — skulle innebära något upprörande eller sårande, så äro vi benägna att förklara, att det ingalunda varit vår mening. Nog skulle man kunna säga, att det låg en viss barnslig förnöjelse, en anstrykning af skadeglädje — sådan man finner den äfven hos de oskyldigaste af de med arfsynd behäftade — i Dagens Nyheters Luppiysningar om hvilka följderna af Första kammarens hållning kunna blifva vid ett framtida val, men vi hafva icke velat säga, att tidningen derigenom förgått sig på något ovanligt sätt: det ligger ju så nära till hands, att man från Dagens Nyheters ståndpunkt, från hvilken man ser Första kammaren i samma ställning som adeln och presteståndet före representationsreformen, icke varnar med de vänligaste känslor och afsigter, äfven om man genom lokala förhållanden är ställd närmare herrarne i nämnde kammare, I en annan fråga, som Dagens Nyheter upptagit, kunna vi deremot icke göra det ringaste medgifvande utan påstå fortfarande, att