Göteborgsposten – 24 april 1873, sida 1

——— Ä UrmtLGAOAOAOAOAAmeee — — — ordad af Första kammarens tillfälliga utskott, äfven blef af denna kammare godkänd. Men derefter berodde frågans öde på Andra kammaren, hvars tillfälliga utskott afstyrkte bifall till motionen, åberopande såsom skäl derföre, dels att de höjda examensfordringarne skulle medföra en än mera ökad prestbrist, dels ett yttrande vid kyrkomötet af en inom den svenska kyrkan högt aktad och högt uppsatt man, att rovangelii predikan och själavården m. fl. funktioner kunna med välsignelse utföras af Personer, hvilka icke stå högt i verldslig lärdom-. Då frågan i detta skick förekom i Andra kammaren, uppstod en diskussion, som tog längre tid i anspråk än den nästföregående, om myntkonventionen. Ganska många högt aktade talare uppträdde för bifall till motionen och anförde hufvudsakligen: att en stegring i de kunskapsfordringar, hvilka nu utgöra vilkor för inträde i predikoståndet, vore absolut nödvändig, och att den långtifrån att öka prestbristen snarare skulle minska den, emedan det högre anseende, som genom ökade kunskaper skulle vinnas åt presteståndet, otvifvelaktigt måste till detsamma draga mången begåfvad yngling. På motsidan uppträdde isynnerhet lektor A. Rundbäck erinrande, att man icke borde genom skärpta fordringar förlänga, försvåra och fördyra de blifvande presternas studier i en tid, då man ganska berättigadt klagade öfver för mycken bokläsning. För öfrigt vore det icke studiet af humanistiska ämnen utan vidlyftiga kurser i latin, grekiska och hebreiska, som i den teologicofilosofiska examen skulle ingå. Hr ecklesiastikministern hyste betänkligheter vid att nu göra ifrågavarande examen obligatorisk, då prestbristen ännu vore ganska kännbar, och framhöll såsom ett obestridligt faktum, att prestbildningen för närvarande ingalunda stode lägre utan snarare högre än förr. Hvad emot motionens antagande med mera kraft, än som skedde, kunnat anföras, äro de högst betydligt ökade utgifter, som de blifvande prestmännen måste underkasta sig, då studierna ensamt för den teologico filosofiska examen måste taga två år i anspråk. På utsigten till högre anseende i framtiden lefver ingen student två år vid universitetet, och det är otvifvelaktigt, att många rikt begåfvade i andligt afseende skulle nödgas afstå från prestkallet af oförmåga att draga sig fram den längre tiden vid universitetet, då i anseende till den förbättrade skolundervisningen konditioneringen, som förr var så många fattiga studerandes hjelpmedel, numera ej står dem till buds. Ganska många prestmän torde redan nu lemna universitetet med skuld, och några hundra riksdalers lön som adjunkt jemte utsigten för de flesta att dö som komministrar är just icke särdeles lockande. Det torde väl ock förtjena framhållas, hvad den ofvan antydde högt aktade medlemmen af kyrkomötet erinrade om, att man kan hafva rika gåfvor och verklig kallelse till en evangelisk predikares verk utan att ega gåfvan af en grundligare vetenskaplig bildning, och den, som betviflar denna sats, tillråder jag att någon söndagsafton besöka härvarande sjömanskapell vid Tyska brunn, då t. ex. ledamoten af riksdagens Andra kammare konsul P. Olsson der uppträder såsom evangelisk predikant. Ehuru ej hemmastadd i något af de gamla språken, tolkar han bibeln till åhörarnes stora uppbyggelse, och i begåfning gifver han ingen efter, i kristligt nit icke heller, och till en sällspord grad har han lyckats förena med sin religiösa en särdeles inkomstbringande verldslig verksamhet, utan att ens ha legat vid akademien. Resultatet af voteringen är bekant. Derefter förekom en fråga, som blef af ett visst intresse genom de uttalanden, som några statsutskottets ledamöter gjorde, hvilka ledamöter varit med om frågans behandling i antydda utskott. K. M:t hade i aflåten proposition föreslagit, att befattningen med statens till bergshandteringens understöd anslagna skogar skulle öfverflyttas från bergsöfverstyrelsen till skogsstyrelsen, hvarigenom skogen efter vetenskapliga grunder bättre skulle kunna vårdas. Detta förslag var så praktiskt och ingens rätt förnärmande, att statsutskottet enhälligt dertill förordade bifall. De af hr finansministern till statsråd sprotokollet anförda principer för den ifrågasatta anordningen gillades emellertid icke af hr Casparson, som derföre yrkade afslag, enär genom en återremiss af betänkandet, nu då riksdagen så långt framskridit, intet kunde vinnas. nken, att hon gjort allt sätt försöka stadfå m hon skulle antaga var säker om att redan I