Göteborgsposten – 22 april 1873, sida 1

— — D CcchW han on gång till under det han hade ordet. Om han derunder hade helt enkelt anfört de argumenter, som i Dagens Nyheter och Samtiden förekommit, så skulle man väl hafva anmärkt att det var lånt gods som han begagnade, men det bade dock varit argumenter; men nu tog han sig före att omstufva dem, att förse dem med pikant sås hvari kryddorna voro sadda och så framkom han med åtskilliga original-anmärkningar, hvilka alls icke voro originella. Ju varmare talaren blef, desto närmare fryspunkten bringade han sina kolleger, och de hade derföre ingen annan utväg för att hålla värmen vid makt, än medelst samspråk, temligen högljudt, inbördes. Men hr Keys missöde stannade ej dervid. Hans trogne vapendragare hade nu vändt honom ryggen, och derom är intet att säga när riddaren, br K, sjelf stridde så skralt: frih. Ericsson molteg, och grefve A. Posse var nästan alls icke synlig i salen! Visserligen fick han två sekundanter — säger 2 — nemligen hr Jöns Pehrsson och hr Carl Anders Larsson; men jag tror för visso, att hr Key tagit sig bättre ut utan dessa begga sköldhållare. Mot hr Key uppträdde flera talare och det förtjenar anmärkas, att de, som skoningslöst replikerade honom, tillhörde det parti, i hvilket ban sjelf är en at ledarne, så t. ex. — sedan kapten Boman (från Malmö) i ett klart och om verklig sakkännedom vittnande föredrag hade gendrifvit hr Key — uppträdde näst derefter hr Nils Larsson i Tullus med det förklarande, att om han icke hade begärt ordet innan hr Key slutat, så ekulle han ej gjort det, enär i hvad denne anfört just ingenting var att besvara. Hvarken hr Carl Ivarsson eller P. Olsson från Helsingborg, annars hr Keys bundsförvandter, understödde nu den nödställde vännen, utan biföllo konventionen, så äfven hr Gumwlius: till och med länskamraterna Gustaf Jonsson och Nils Petersson hade ej af hr K. blifvit öfvertygade, men den förre uttalade dock sin veneration för det mod hr K. ådagalagt. Hrr Lundström och Philipsson motiverade sin anslutning till konventionen, både ur praktisk och teoretisk synpunkt. Hr Kolmodin, som var vid gladt lynne, hade funnit sig lite pikerad af ett yttrande, som undfallit hr Key derom, att gotlänningarne skulle få någon apart fördel af guldmyntfotens antagande, och för det serverades hr Key med några skämtsamma spetskulor. Hr Kolmodia liknade den förres argumenter vid en jägarkedja med mycket lätta trupper, hvilka af de efterföljande talarne blifvit så krossade vatt icke ens en enda man stod qvar. Derföro ville talaren vänta, i fall en verklig bjelpkår eller några marodörer af den skingrade armön uppträdde — inskränkande sig nu till att yrka bifall till konventionen. Hr Carl Anders Larsson måtte ha lofvat att assistera hr Key, och så gjorde Han äfven; men då den förre är allt för klok och såsom god östgöte allt för stolt för att plöja med andras kaltvar, eå hade han funderat ut några nya argumenter i den riktningen, att genom den nya myntlagen skulle kapitalistera och penningeanstaltera göra vinst på de skuldsattes bekostvad, hvilket voro desto orättvisare som just de skuldsatte voro i större behof att förtjena penningar på myntförändringringen än långifvarne. Frih. Gripenstedt, som efter nära två månaders sjukdom nu åter kunde uppträda i kammaren, ansåg ej vidare behöfligt att närmare ingå i frågan, då utgången vore gifven, hvaröfver han uttalade sin tillfredsställelse; men deremot vore det af vigt, att ej lemna hr Carl Anders Larssons anmärkningar obesvarade, hvadan dessa granskades och äfvan vederlades, under det tal. särskildt erinrade, att let ej anstode lagstiftningen att beräkna, hvem som hade bästa råd att förlora, utan vore dess ippgist att göra rätt åt alla. Det lilla komiska intermezzo, vid hvilket irr Kolmodin och C. A. Larsson uteslutande vå den senares bekostnad roade åhörarne, har 3. P:n förut efter Aftonbladet omnämnt. Hr Key, som annars icke lemnar några not honom riktade anmärkningar obesvarade, nåste nu hafva insett eller blifvit öfvertygad ådo om gagnlösheten att vidare uppträda ch om omöjligheten att upphjelpa sin delarerade ställning. — Han teg, och deri gjorde an klokt. Oangenämast för honom var dock tan tvifvel, att det, som han anfört, icke var f sådan beskaffenhet att föranleda något benötande af finansministern. Af de öfriga tatsråden ansåg sig icke heller någon behöfva ppträda. — Diskussionen upptog endast tre immar. ANNE ET — En j j ) j ö t t