Göteborgsposten – 22 april 1873, sida 1

GG — och känner så söga verlden. Kan ni undra öfver, att jag hyste fruktan för att komma ut i verlden ensam och öfvergifven, och att jag med tacksamhet fattade den första hand, som vänligt sträsktos ut mot mig? Jag var ej svag, men jag tror, att förändringen i min ställning förblindade mig. Oh, jag måste ha varit vansinnig! — Hurudan var eder ställning, då Darrel Moer friade till er? frågade sir Hugh. Hade — hade mrs Glint vågat att vara ovänlig mot er? — Hon hade befallt mig att lemna Röda Huset inom tre dagar, svarade Honor med bitterhet. Hon sade mig, att jag var ett tiggarbarn, som pappa uppfostrat, och det voro tid på, att jag förvärfvade mig mitt lifsuppehälle sjelf, menade hon. Jag var kanhända i vägen för hennes dotter. Mrs Glint har från första stunden hon kom i pappas hus hyst motvilja för mig. Hon var förargad öfver, att pappa hysto tillgifvenhet för mig; men hon visade sig aldrig såsom min fiende förr än den olycksaliga estonen — den afton då Darrel Moer begärde min hand. Hon sårade mig, förolämpade mig, hånade mig. Hon slutade med att tillsäga mig lemna huset inom tre dagar, såsom jag sagt. Jag visste knappt till mig, gick ut på fältet, och der var det, som Darrel Moer fann mig och begärde min hand. — Stackars flicka! — Jag ville då ej säga ja, ehuru han lofvade mig, att jag såsom hans hustru skulle ega fallkomlig frihet att göra, hvad jag behagade, och framhöll för mig den