Göteborgsposten – 22 april 1873, sida 1

henne i sina armar. Men han stannade plötsligt, och hans armar föllo tillbaka ner utefter hans sidor. — Honor, sade han i bruten ton, som dock vibrerade af en ömhet och kärlek, som ej ens döden skulle ha utsläckt, och hvars styrka han ej sjelf förr än i detta ögonblick haft fullkomlig kännedom om, denne man har således rätt att besöka er, när helst han vill? Ni är hans hustru! — Oh, nej, sir Hugh, jag är ej hans hustru. Jag lemnade honom vid sjelfva altaret, och hade sedan dess ej sett honom, förrän han i afton kom in i detta rum. Jag kallar mig ej vid hans namn! Jag fruktar hnnom — jag hatar honom! — Och dock är ni hans hustru, fortfor sir Hugh. Ni gifte er med honom i förgår. — Ja — ack ja! Jag förmodar, att giftermålet har gällande kraft, men jag önskar, att jag hade dött, innan jag åsamkade mig dessa sorger, sir Hugh. — Älskade ni honom ej, då ni gifte med honom, Honor? Hennes ansigte blet purpurrödt, då hon svarade: — Nej, jag älskade honom ej. Jag var tacksam mot honom, sir Hugh. Jog tyckte om honom, och han torde måhända ha vunnit min kärlek med tiden. Jag sade honom, stt jag ej älskade honom; men han var mycket vänlig, och jag — jag trodde, att jag ej älskade någon annan. Oh, jag hade orätt — mycket orätt! Men jag var så ensam och öfvergifven, och han erbjöd mig ett hem och kärlek och omvårdnad. Jag har under hela mitt lif varit van vid omvårdnad, och jag är så ung, sir Hugh, — — AU — ——