Göteborgsposten – 22 april 1873, sida 1

Riksdags-Kaleidoskop 1873. XXIX. D. 19 April. Vida skyndsammare än de flesta sannolikt hade föreställt sig, blef striden inom riksdagen rörande den skandinaviska myntkonventionen utkämpad. . Denna strid började, såsom förhållandet är, eller bör vara i alla vigtiga frågor, först i tidningspressen, och redan der anlitades de skarpa vapnen och, de grofva projektilerna. Särdeles anmärkningavärdt var, huru de publicistiska organerna rangerado sig i den ofvan antydda striden. Det af K. M:t framlagda förslaget till en myntkonvention med Norge och Danmark förordades till antagande af hufvudstadens tre största tidningar, Aftonbladet, Dagligt Allehanda och Dagbladet, hvilka i denna fråga ådagalade en likstämmighet i åsigter, som annars icke är vanlig. Mot konventionens antagande uppträdde Dagens Nybeter och veckotidningen Samtiden, hvilkas utgifvare, enär de hvardera skrifva för en särskild publik, och dessutom i afseende på bildning befinna sig i en vidt åtskild ståndpunkt, sjelfva torde blifvit icke minst förvånade, då de erforo, att det obevekliga ödet så fogat, att de nu måste samarbeta. Men just af denna märkliga företeelse drog man den slutsatsen, att myntkonventionens förkastande var på förhand afgjordt i begge kamrarne. Man antog nemligen för visst, att enär Dagens Nyheter med så stor ifver nppträdde mot konventionen, skedde det enligt påverkan aflandtmannapartiet, och då Samtiden ej mindre ifrigt bekämpade konventionen, var den redan litdömd i Första kammaren. Såtillvida syntes saken vara klar. Oklarare var deremot en annan fråga. Är, sporde man, utgången af myntkonventionen af den politiska betydenhet, att den skall, i händelse af förkastande, föranleda en ministerförändring? Måste törst och främet finansministern och dernäst de af statsrådets öfriga ledamöter, som möjligen i diskussionen uppträda, resignera då konventionen fallit? Frågan besvarades af ganska många jakande, enär det antogs, att ett bifall innebar ett förtroendevotum. Emellertid sammanträdde kamrarne i dag kl. 10 f. m. På diplomatläktaren i Andra kammaren inställde sig snart danska ministern Bille, norska statsrådet Vogt, grosshandl. Warburg, justitierådet Naumann och längre fram under sammanträdet bank-direktören Mannheimer. Den andra åhörareläktaren blef äfven snart talrikt befolkad. På statsrådsbänken sutto hrr statsråden Wern, Bergström, Bredberg och Berg. Talmannen lät uppläsa första punkten i det sammansatta bankooch lagutskottets betänkande hvari tillstyrktes: att riksdagen för sin del antager den af K. M:t med Norge och Danmark afslutade myntkonventionen. Hvem skall först uppträda på arenan? var en fråga, som sannolikt hvar och en af de närvarande gjorde. Hr Key uppropades först. Djup tystnad, allmän nyfikenhet hvad han hade att förmäla, ty det var ju på en mycket allvarlig materia ban skulle inlåta sig och det har ofta visat sig, att när han tager en sak om hand, så förderfvar ban den, ehuru motsatsen varit hans afsigt. Denne talare sade också blott några ord såsom inledning, men med dessa ord slog han fötterna undan sig sjelf och förstörde sin position. Han meddelade nemligen den öfverraskande underrättelsen, att han, som ogillade konventionen, visste att han försvarade -en örlorad sak och detta meddelande upprepade