Göteborgsposten – 10 april 1873, sida 1

immiii A — hvarpå han framställde sina berättelser; harmen öfver svikna förhoppningar framlyste ständigt, trots hans bemödanden att dölja den. Han kunde, då han ordade om familjons glans och storhet, ej glömma, att han han nu alärig skulle bli lord af Waldemar, och att det var problemaliskt, om han någonsin blefve arftagerskans man. Då han slutligen sagt allt, hvad han kunde erinra sig om familjetraditionerna, och alla rummen blifvit besökte, såg miss Floyd på sitt ur och förklarade, att hon måste gå till sin farfar, hvilken hon ej träffat på morgonen. — Han skall tycka det vara besynnerligt, om jag ej besöker honom, sade hon halft urskuldande. — Och jag skall begifva mig upp till mitt rum, sade Moer med en blick nedåt på sin resdrägt. Vi träffas vid luncheon-bordet. Han följde henne till biblioteksdörren och gick upp till sitt eget rum — detsamma, som han alltifrån sina gossår haft för sin räkning. Han gjorde sin toilette med yttersta omsorg, och då han slutat den, såg han sig i spegeln med yttersta bålåtenhet. — Denna gång har jag ingen oskyldig och okonstlad flicka att göra med, sade han för sig sjelf. Miss Floyd liknar alldeles icke Honor Glint. Min kusin Hilda låtsar sig vara mycket uppriktig och okonstlad samt omtalar med stor öppenbjertighet, hvad hon tycker om och icke tycker om, men i verkligheten är hon listig och sluten, och under det hon talade med mig, bevakade hon mig lika uppmärksamt, som en katt bevakar en råtta. Jag kan ej lita