Göteborgsposten – 10 april 1873, sida 1

sjöministern att i Andra kammaren försvara sitt förslag; han gjorde det dock utmärkt väl, men sannolikt mindre under förhoppning om att kunna öfvertyga den ofvan antydda flocken och de andra, som följde efter tigande, menande och röstande enligt Carl Ivarssons anvisning, utan derföre att hans yttrande skulle i protokollet försvaras. 88 röstade som Ivarsson ville och 59 för regeringens förslag. Det märkligaste under denna diskussion var emellertid, att landtmannapartiets stormän i denna fråga stodo emot hvarandra. Hrr Carl Ivarsson, Liss Olof Larsson och Sven Nilsson i Österslöf ställde sig i afslagslägret, grefve Posse, hrr Key och Rundbäck ställde sig deremot i bifallslägret. Um en sådan företeelse inträffade inom en annan representativ församling, nemligen att ledarne inom samma parti i någon fråga, i stället för att samverka, bekämpade hvarandra, så skulle följden deraf blifva, att de af dessa ledare, som vid voteringen stannade i minoriteten, trädde ur partiet, om de icke redan förut gjort det. Men de här ifrågavarande besegrade ledarne besväras, visst icke af den kastilianska hederskänslan; de skola derföre svälja förtreten och smälta den lätt — så lätt, att det till och med förefaller mig tvifvelaktigt, om de på fullt allvar försvarade den kungliga Propositionen, utan sannolikt endast uppförde ett litet intrigstycke för att åtminstone en gång applåderas af den godtrogna publiken. Den andra punkten i ordningen, som kammaren hade att behandla, rörde regeringens, af statsutekottet afstyrkta förslag till båtsmanshållets förändring i syftemål att erhålla mera dugligt sjöfolk till flottans behof. Under diskussionen derom visade sig, att, för att begagna Sjövalls: ord i Ett resande teatersällskap, de som spelade prester i förra akten blifva röfvare i den andra; men då alla liknelser halta, så vill jag gerna lemna oafgjordt, huru rollerna voro fördelade vid utförandet af första akten i femte hufvudtiteln, och nu endast omnämna, att beträffande förslaget till båtsmansinstitutionens förbättrande hade samtlige ledarne för landtmannapartiet återigen blifvit fullt eniga, och det var hvad som kunde väntas, ty båtsmanshållet tillhör indelningsverket, hvilket, enligt frih. Ericsons uppgift, är af allmänna opinionen utdömdt. (Det torde böra väl bemärkas, att hvar och en till stöd för sin mening alltid åberopar allmänna opinionen). Det kan naturligtvis icke falla landtmännen in att medverka till något beslat, som ens i allra ringaste mån går i annan riktning än att spränga indelningsverket. Det är öfver förväntan ädelmodigt, att seldaterna, ryttarne och båtsmännen icke aflifvas utan tillåtas dö som annat folk. Frih. Erieson uttryckte emellertid sin förvåning deröfver, att sjöministern fördristat sig sramkomma med ett organisationssörslag bygdt på indelningsverkets bibehållande. Tal. gjorde nu som flera före honom gjort, och andra väl skola göra härefter, han uppträdde som en af de sjutio uttolkarne af krigsministerns yttrande vid statsverkspropositionens remitterande och förmenade, att nämnde minister hade gifvit riksdagen grundad anledning hoppas, att regeringen skulle föreslå något i syftning till indelningsverkets afskaffande, och ville således se en märklig olikhet i åsigter hos sjöoch krigsministern. Den senare, statsrådet Weidenhjelm, erinrade i anledning häraf, att han vid omnämnda tillfället yttrat, att det förslag, som var under utarbetning, bygdes på grunder, som ej försvårade utan snarare underlättade öfvergången till ett annat anskaffningssätt af manskap för armön än det nu varande, Ehuru regeringens förslag med sakkännedom försvarades af flera talare, bland hvilka jag särskildt bör omnämna i första rummet hr sjöministern och dernäst generalen grefve Björnstjerna, och fastän flera, som underhålla båtsmän — deridland Ölandsrepresentanten Danielsson — orkände. att förslaget medförde lindring i båtsmanshållet, kunde allraminst grefve Arv. Posse öfvergifva sin position såsom indelningsverkets blifvande bödel. Han uttalade derföre såsom sin bestämda öfvertygelse, att den ifrågavarande punkten i regeringens förslag måste förkastas, betonande särskildt, att nans förvåning hade det icke väckt, att sjöministern höll på indelningsverket, om man einrade sig de åsigter, som inom ministeren detta hänseende gjort sig gällande år 1870. Det märktes tydligt af frih. Ericsons och srefve Posses skäl-fattiga yttranden, att de ör sin mening disponerade öfver majoriteens röster allenast genom att använda de två desvärjelseorden: vindolningsverkets bibehål