Göteborgsposten – 10 april 1873, sida 1

.AA——— kiksdags-Kaleidoskop 1873. XXVII. Den 5 april. Kamrarnes sammanträden hafva under innevarande vecka följt så tätt på hvarandra och varit så långvariga, att de ledamöter, som dels velat direkt deltaga i dels uppmärksamt följa förhandlingarne, blifvit ställda på hårda prof. För andra åter, som taga sitt representantkall lätt, är det egentligea blott en förändring i hviloställe de välja, antingen i soffan der hemma eller i den visst icke obeqväma stolen i kammaren, och blir det enformigt der, så erbjuder den gemensamma verandan — -sammanbindningsbanan — en angenäm reträtt för dem, som värdera en troflig konversation eller en fin cigarr, hvaremot de, som begagna gröfre cigarrer och derefter lämpadt samspråk, kunna draga sig ner i schweitzeriet, allt under det frågorna deruppe -dryftas, tills de bli voteringsfärdiga. om det ensamt berodde på landtmannapartiets aigörande, så skulle sjöförsvaret ganska snart blifva ordnadt på ett lika utmärkt sätt, som partiet ernar arrangera landtförsvaret: vi skulle få en krigsmakt till lands och vatten exempellöst billig, men ändå mera imposant — på papperet. Det är följaktligen en gifven sak, att då i fredags afton Andra kammaren till behandling företog femte hufvudtiteln, som afser sjöförsvaret, så utvecklade nämnde parti samma högsinnadt-fosterländsktorganisatoriska åsigter som i flera andra frågor. r 1866 hade sjövapnet blifvit deladt i två kårer, och då ansågs detta arrangement särdeles ändamålsenligt. År 1871 uttalade riksdagen den åsigt, att delningen — som aldrig riktigt genomförts — borde upphöra och en förening af sjöförsvarets begge kårer verkställas, om K. M:t så ansåg lämpligt. Ett förslag i den syftningen har af K. M:t blifvit framlagdt och blef derefter till bifall förordadt af statsutskottet. Man borde alltså antaga, att Andra kammaren, som 1871 med 95 röster mot 66 uttalade sig för sammanslagningen, nu skulle vara belåten. Nej, visst icke. Denna kammares majoritet synes nästan hafva antagit som regel att aldrig respektera sina förut hyllade åsigter, så snart dessa stå i strid med något intresse, som majoriteten sedan gjort till ein egendom. Ett utmärkt praktiskt förfaringssätt, det kan ej nekas. En hel flock, eltva till antalet, — hr Carl Anders Larsson främst, pastor Törnfelt sist — yrkade derföre nu ifrigt på afslag. De hade mycket att förmäla derom, att ett bifall till K. M:ts förslag skulle hafva till följd, att den s. k. stora flottan åter framkomme och spökade. Men det egentliga afslagsskälet var dock ett annat, uttryckt i hr Carl Ivarssons reservation: ban vill nemligen först se ett förslag framlagdt för riksdagen till både sjöoch sandtförsvarets ordnande i dess helhet. Det är klart, att, då man uppställer ett sådant postulat, går det lätt för sig att utan tvekan äta upp hvad förut beslutats, att ej stå vid hvad som förut uttalats och att, om längre fram ett förslag till landtförsvarets ordnande framlägges, förkasta det såsom icke åtföljdt af ett förslag till sjoförsvarets ordnande, samt slutligen att, om ett sådant förslag framlägges, som hr Carl Ivarsson påfordrat, då förkasta äfven det såsom allt för omfattande. Det lönade naturligtvis icke mödan för