Göteborgsposten – 4 april 1873, sida 2

om att efterträda honom, och hvad tjenar det då till att jag gör mig besvär med att smickra honom? — Ja, det har ni rätt i, sade Darrel Mocr. — Det enda, som jag bör undvika, är att förurga honom, fortfor miss Floyd, i det färgen på hennes kinder blef allt djupare. Jag har ingenting att befara, blott jag ej gifter mig med någon, som är förhatlig för honom. Ifall jag gjorde det, skulle han köra bort mig, liksom han körde bort pappa, utan en enda penny. Sedan skulle ban låta mig dö af hunger liksom pappa gjorde. — Det skulle då vara klokt af er att gifta er med någon, som han tycker om, anmärkte Moer. Raturligtvis skulle edert val i sådant fall bli mycket begränsadt, emedan han har få favoriter. Han tycker, att de unga männen i närvarande tid äro mycket vanslägtade. Det finnes blott två unga män, som han verkligen tycker om. Den ene af dessa är sir Hugh Tregaron, en ung baronet i Cornwall, och den andre är jag sjelf. Miss Floyd smålog kokett, fullkomligt uppfattande den betydelse, sista delen af Moers anmärkning innebar. — Jag vet ej om jag skall gifta mig före farfars död, yttrade hon. Jag skulle gerna vilja hålla ett slags hof, kusin Darrel, och vara omgifven af tillbedjare, vara högåragen och otillgänglig och slutligen gifta mig med en hertig. Jag inser ej hvarföre lady Waldemar, såsom jag en gång skall kallas icke skulle kunna bli gift med en bertig. Jeg skall införas i societeten af markisinnan af Roxburghe, min egen slägting, och markisinnan är genom giftermål beslägtad med en hertig, hvadan jag kommer på