Göteborgsposten – 4 april 1873, sida 2

Litteratur. Carl Gustaf af Leopolds Samlade Skrifter. Ny fullständigt omordnad upplaga. Stockholm, Ebeling C:o. Det är berömvärdt af vår tid, att han återvänder till sina bortgångne stores efterlemnade skatter, hvilka han kanske alltför länge glömt, och att han söker ånyo rikta sitt innehåll med desamma. I det närmaste förgätna af vår samtids stora allmänhet voro Leopolds skapelser på det skönas och tankeforskningens områden, åtminstone endast hogkomna genom antalogier eller litterärhistoriska utdrag, då prof. Nyblom beslöt att med en företagsam förläggares medverkan åter göra Leopold känd, erkänd och värderad af vårt närvarande slägtled, genom utgifvande af en ny, sorgfälligt ordnad upplaga af skaldens och tänkarens samlade skrifter. Af denna upplaga, hvilken raskt utgifves, har det tredje häftet nu kommit oss tillhanda. Detta häfte innebåller början a! hans alster på den skämtsamma, satiriska diktens fält; der han måhända var störst och rörde sig med en finhet och ett behag, som bildade ett sannt uttryck för hans tids lynne, så hyfsadt till formen, så pikant i ordvänningarne, så bitande ireplikerna, Med ett tack till utgifvaren, vilja vi här, för att sålunda möjligen kunna bidraga til främjande af hans företag, med en återblick på Leopolds verksamhet söka att erinra våra läsare om den betydelsefulla plats, Leopold intager i vårt folks andliga utveckling, hvilken äfven gör, det till en pligt mot hans minne för hvarje bildad svensk man eller qvinna att i sin boksamling inrymma plats åt bans skrifter. Sedan Leopold gjort sig känd som estetisk granskare genom sin bekanta, qvicka, men ingalunda alltid hyfsade, fejd med Kellgren 1 dennes tidning Stockholms-Posteu, utgaf han sina Erotiska Oder, genom hvilka ban eröfrade sångens lager i en diktart, uti hvilken Kellgren dittills ansetts oupphinnelig. Kellgren var ock den förste, som räckte sin forne motståndare kransen med orden, att han i sin sång förenade Propertii djupa, brinnande känsla med Ovidii behag. Dessa oder fäste på honom Gustaf III:s uppmärksamhet och han kallade honom till sig för att göra honom till sin handsekreterare och utnämna honom till medlem af den nybildade svenska akademien, der Leopold höll sitt inträde med ett tal öfver -Snille och Smak, hvilket var både nytt och djerft genom sin opposition mot den franska litteraturens då förherrskande inflytande i vårt lands bildade kretsar. Det låg deri en varm kärlek till det svenska, det folkliga, som alltid skall vara Leopolds berömmelse. Gustaf sjelf, långt ifrån att med sin fransyska försmak ogilla den djerfve tretioårige smakdomaren, fattade ännu större vänskap för honom. Han sökte allt oftare hans sällskap, och denna ynnest besvarades af skalden med den innerligaste tillgifvenhet, hvilken sedan ej heller någonsin falnade. Konungen, som framför allt ifrade för en svensk teater och ville drifva alla sina skalder till att genom fosterländska skådespel söka återväcka hugstora tankar, nordiskt sinnelag hos folket, förmådde äfven Leopold att egna sig åt dramatisk diktning, och så löddes skaldens stora tragedi Oden, till hvilken kungen gjorde utkastet och hvilken de delvis gemensamt utarbetado i Finland under kriget med Ryssland. Denna tragedi, som uppfördes första gången d. 16 mars 1790, ansågs af Leopolds samtida för den svenska skådebanans yppersta prydnad, och den var väl så äfven enligt sin tids begrepp. För vår tid deremot är den, oaktadt sköna partier i afseende på diktionen, onjutbar från scenen. Vi finna oss ej nöjda med svulstigt ordspråk i dramat, vi vilja ha sann och naturlig handling. Men fordringarne på den dramatiska konetformen vexla med tidslynvet. Från den dag, då Oden första gången uppfördes, berättas följande anekdot, hvilken troget betonar den ställning, hvari konungen stod till sin skaldekrets: Gustaf skickade neml. skalden en lager från Virgilii graf, den han sjelf brutit och sammanfäst med en diamantring, åtföljd af en egenhändig skrifvelse, hvari författaren af Siri Brahe begär en parterrbiljett af Odens skald. Lagern, säger han, bar förbleknat under gifvarens händer, men skall återigen grönska under skaldens. Denna fina rökelse besvarades af Leopold med följande poetiska virak: Virgilii lager... hvilken ära! Det hör, som fordom, alltid än Augustus till att skänka den; Men ack! till hvem att henne bära? Två lika fall man aldrig ser Förnyas i naturen rike, Och der hon skapt Cesarers like, Der skapar hon ej Maros mer. Detta hjertliga, goda förhållande rådde städse mellan Gustaf och Leopold, hvilken senare ock visste att städse iakttaga ett fint skick och aldrig förverkade monarkens förtroende genom en oblyg påflugenhet. Också träffades Leopold djupt af den oväntade underrättelsen om mordet på konungen. Ej långt derefter tillslöts Svenska Akademien af den småaktiga förmyndareregeringen, Kellgren dog och på pressen lades godtyckets qväfvande haia NR öfvaertar Tannald dan snira i dik