Göteborgsposten – 4 april 1873, sida 2

tens rike, som Kellgren sjelf redan i lifstiden räckt honom. Hans Poetiska Majestät blef också vitterbetsidkarne emellan hans titel. Men det sörblef tyst en tid i diktens lunder, tills Gustaf IV Adolf sjelf öfvertog regeringen, då Leopold återvände till hufvudstaden och steg på befordringarnes bana. Äfven ru blef dock hans ställning till hofvet ljum. Gustaf den sjerdes styrelse hvilado tung öfver landet, och Leopold var en varm vän af friheten. Efter som han ej kunde tala eller sjunga fritt, klädde han i silososiens domino sina åsigter och bildade sålunda den skola, som kunde 1809 framträda och medelst sin öfverlägsna kunskap och talang utgöra on medlande makt mellan det murkna gamla och mogna nya. Här bildade sig de öfvertygelser, som sedan nödgades gifva sig uttryck i vår nya grundlag. Då revolutionen sedan blef nödvändig, kunde Leopold stigit högt, men förblef med antik anspråkslöshet samme litteratör, ehuru han dock adlades. IIos honom samlades flere af de 1809 års män, som fått sig uppdraget att utarbeta de nya grundlagarne, och af honom är den i dem förvarade definitionen på tryckfrihet, eå bestämd till sitt innehåll och så ädel till sin syftving. Leopold skulle ej tillhört det Gustavianska tidehvarfvet, om han icke i epigrammet eller snarare den lilla salongsdikten utvecklat denna qvickhet och behagsullhet, som utmärkte det, eller den fina artighet i sina impromptun till det täcka könet, hvilka bland många urmodiga och urblekta grannlåter i hans skrifter blixtra fram som smakfullt infattado juveler. Så skickade han en gång sina skrifter till fru Lenngren med dessa verser: Euterp, Polymnia eller Klio (Jag vet ej, hvilket namn ni bär på Helikon), Med godhet tag emot at en bland aderton Det offer ban bär fram för en ibland de nio. — .s — Pa —f— — —— — — -pK:9 Till en grefvinna Rålamb, som blifvit opasslig, skret han: 4... skaldekonslen låter fråga, Hur konsten att behaga mär Leopold blef, först sedan hans ögons ljus slocknat, bekant med den af Kellgren som Frigga bssjungna mamsell Fredrika Bagge. Men äfven han ville fira skönheten, och gjorde det i följande läckra stancer: Jag vill dö i gamla sanna tron, Ej på knä för nya gudar ligga; Och i allt af Kel.grens religion Dyrkar jag som han den vackra Frigga: Aldrig njöt jag hennes åsyn än; Moses-Kjellgren såg gudomligheten, båg och tillbad: vi som kommit sen, Tro på skrifterna och på proieten. Den diktarten är nu utdöd. Realismen har förjagat den Gustavianska tidens gracer. Men äfven i dikter med filosofisk tankefrihet, med en kärnsull styrka och värdighet i stilen står skalden högt; oupphunnen är han i den satiriska dikten, Hans filosofiska ståndpunkt var ungefär den, som prof. Rasmus Nielsen i Danmark nu satt i system och gjort ett visst buller af. Det är en kompromiss mellan tro och veta. All spekulation ang. det öfversinliga är blott gissning, sade Leopold. Öiversinlig kunskap, härledd från de allmänna förnultsgrunderna är omöjlig. Gud och odödlighet kunna ej af silososion bevisas, utan blott tros, kännas. Vår anmälan har redan blifvit väl lång, hvarför vi måste här förbigå skaldens kamp mot fosforisternas skara, hvilka på ett ovärdigt sätt behandlade honom, under det han å sin sida med rika förhoppningar såg de nya titanerna, Tegnår, Geijer, Franzen och Wallin, växa upp för att trycka sin andes prägel på det upprinnande tidehvarfvet. Till slut lekamligt blind, samlade han i sin lefnads qväll vännerna omkring sig i sina aftoncirklar. Iär spredo ännu de sista strålarne af det gustavianska tidehvarfvets aftonsol sitt behagliga skimmer... sjelf var han den siste gustavianske skalden, och med glädje skall helt visst den stora allmänheten skynda att förnya bekantskapen med honom i det litterära monument, som prof. Nyblom nu reser åt hans minne i den nya och prydliga upplaga af skaldens Samlade skriftor, hvars pågående utgilning vi här velat anmäla. — 0tt 0 NN NN -———asqc—t— a. Sen — 2