Göteborgsposten – 27 mars 1873, sida 1

, 5 dlISSAnuQ I egenskap at Statsutskottsledamot och tillhörande utskottets majoritet, att uppträda mot hr Key; men det var ju ett kinkigt värf, emedan dessa båda representanter på den politiska jernvägsbanan, för begge bredspårig, ha så många gemensamma hållplatser, hvarföre sammanstötning nu måste göras så lätt som möjligt. Hr Olsson redde sig alldeles förträffligt; han redogjorde klart och tydligt, hvarföre utskottet måste förorda bifall till hvad regeringen föreslagit i afseende på Norrlandsbanav, men jag kan ej erinra mig, att han ens en enda gång nämnde hr Keys namn. Prof. v. Schoultz höll derefter ett längre föredrag, vida mera omfattande, än behofvet egentligen påkallade; justerade med stor sakkännedom hr Keys uppgifter om smalspårigheten på de utländska banorna. Med den förhölle sig rätteligen så, att spårvidden vida mera närmade sig normalbredden (4,83 fot), än smalspåret (3,59 fot); derjemte bevisade tal. fullständigt, att de engelska-ostindiska emalspåriga banorna byggdes under förhållanden, som här saknade motsvarighet. Hr Liss Olof Larsson (statsutskottsledamot) gick deremot rätt illa åt sin vän, hr Key, som äter uppträdde, nu något mera irriterad än förra gången, derföre ock med flera lakuner i tankegängen. Han ville nu göra troligt, att jernvägsbyggnadsstyrelsens kostnadsberäkningar ej vore tillförlitliga; han rörde sig myeket ogeneradt med siffror, som ej kunde af andra kontrolleras, och ban framhöll. att det låg i Norrlands intresse att få så många och så billiga banor som möjligt. Tiden hade nu så långt framskridit, att talmannen asbröt det redan långt framskridna förmiddagssammanträdet, enär många talare ännu återstodo och alla voro hungriga. Medan de högtärade representanterna efter intagen middag hålla siesta, bör jag nämna, att, innan jernvägsstriden började, företogs ett val, som utföll så, att kammaren utan tvifvel intet högre skulle önska, än att man kunde plåna ut det ur protokollet. Hr Heggström, ånyo vald till statsrevigor för i år, hade i anledning deraf, att statsutskottet icke med förväntad veneration yttrat sig om vissa af sist församlade statsrevisorers anmärkningar, blifvit choquerad och derföre afsagt sig den revisorsbefattning, som kammaren nyligen anförtrott honom. Denna åtgärd rönte naturligtvis icke något motstånd. Landtmannapartiet utkorade derefter hr Liss Olof Larsson till den blifvande statsrevisorn. Men hr Jöns Pehrsson kände sig ock lämplig till revisor och bildade till den ändan i allra största tysthet propaganda. Centern beslöt att på sina vallistor uppföra hr C. E. Casparsson. Sedan valsedlarne, som vanligen äro litografierade, blifvit aflemnade och några blifvit öppnade, tillkännagaf talmannen, att några, hvarpå förekom allenast namnet Jöns Pehrsson, utan någon vidare antydan hvilken Jöns Pehrsson, som menades, borde kasseras, och härtill lemnade kammaren utan märkbar grämelse sitt bifall. Men i sammanhang dermed yrkade hr Carl Anders Larsson med fullkomlig befogenhet, att om andra valsedlar förekomme, som befunnes på något sätt otydliga, så skulle också de kasseras, och detta yrkande kunde ej annat än godkännas. När derefter samtliga valsedlarne öppnats och valresultatet hopsummerats, befanns hr Liss Olof Larsson hatva erhållit 64 röster och C. E. Casparsson 25, samt riksdagsmannen Jöas Pehrsson 20. Man blef genast ense om, att sedlarne med namnet C. E. Casparsson skulle kasseras, ty det antogs som en möjlighet, att några utanför kammaren stående kunde bära samma namn. Men huru nu tillgodogöra de sedlar, hvarå endast Liss Olof Larsson förekom, ty långa dalkarlen, som bär detta namn, ville majoriteten ha in i revisionen? Logiken får stundom sitta emellan i statsutskottet, har ju grefve Arvid Posse erkännt, och hvarföre behöfde man då i kammaren hålla så strängt på logiken? Hr Hedin framhöll, att icke någon tvetydighet med afscende på ifrågavarande namn kunde anses ega rum, då hvar och en var öfvertygad, att dermed icke menades någon annan än riksdagsmannen Liss Olof Larsson. (Men hvarföre hade ej samma resonnement anförts i afseende på sedlarne med C. E. Casparsson på;) Hr Nils Larsson framkom med ett bättre bjelpmedel. Med Liss förstods Lissagården, oca på den bor just den Lars, som man ville ha till revisor. I Nils Larssons kölvatten seglade hr Carl Ivarsson. Men så uppsteg den gamle tjurskallen Uhr och upplyste, att han trodde sig veta, att mannen i fråga alldeles icke bodde på Lissa-gården, utan i Westannor. (Antagligen af blygsamhet afhöll sig mannen i fråga från att upplysa, huru dermed förhöll sig. I riksdagsmannafullmakten står dock Westannor). Slag i saken gjorde till slut häradshöfd. v. Königsfelt, som upplyste, dels att Lissa-gården vore ett mycket vanligt namn inom Kopparbergs län, och dels att inom hans domsaga funnes tvenne gårdar med detta namn, hvilkas egare hette Liss Lars Olsson, och hvilka begge vore äldre män, hvilka antagligen kunde ega söner, som hette Liss Olof Larsson. Men man var ändå så angelägen om, att icke hr Jöns Pehrsson skulle bli revisor, att man nödvändigt skulle votera om Lies-sodlarnes tydlighet — och sa nu segrade logiken öfver advokatyren: Liss Olof Larsson töll i voteringen med 83 röster mot 64 — och så ingick hr Jöns Pehrsson på de 20 sedlarne, hvari han titulerades som