Göteborgsposten – 27 mars 1873, sida 1

a 2 S8H -2 W22 WCW:— i Key, då frågan om Norrlandsbanan i dag föI redrogs, först fick ordet och ryckte upp med hela eitt batteri och serverade kammaren med ett föredrag, i hvilket hans tro och vetande i utvecklades under ett rikt ordflöde. Med de smalspåriga banorna i England och Ostindien var han förvånande hemmastadd; de smalspåriga banorna i Norge voro hang älsklingsbarn, och han var öfvertygad om, att med Norrlands eget intresse vore öfverensstämmande, att stambanan der blefve smalspårig ; men skulle annars ej ha råd bygga banan så långt norrut; byggdes den nu bredspårig, så skulle den nödvändigt med samma spårvidd fortsättas upp till Haparanda, och det kostade 30 å 40 mill. rdr. Dessutom voro opinionen i sjelfva Norrland sasgjoråt emot bredspåret, hvarpå tal. såsom bevis producerade ett nyss till honom ankommet telegram från en fullt sakkunnig man, neml. verkställande direktören för Sundsvalls-Torpshammarsbanan, hvilket tal. uppläste, och som befanns innebälla åtskilliga reflexioner rörande den ökade kostnad, som skulle uppstå, om äfven nämnda bana blefve bredspårig. Vidare kunde tal. naturligtvis icke såsom riktiga godkänna jernvägsingeniörernas beräkningar, men anförde intet till vederläggning af desamma, Han lät förstå, att nu borde sparas för att kunna afskaffa grundekatterna och indelningaverket. Han slutade med uttalandet, att detta ingeniörsegensinne, som visade sig i bredspåriga banor, skulle krossas och yrkade på en smalspårig bana. Afslutningen af hr Keys föredrag var anlagd i den högre stilen och tycktes böra framkalla bravorop och många instämmare. De förra uteblefvo, och de senare inskränkte sig till en, neml. hr Danielsson. Redan den förste talaren efter hr Key gick honom hårdt på lifvet. Frib. v. Sehulzenheim erinrade om det rättrådiga och ridderliga deri, att, då Norrland medverkat dertill, att så många af Sveriges andra provinser redan erhållit jernvägekommunikationer, äfven den nordliga delen af vårt land dermed blefve försedd. Beträffande det så mycket lofordade smalspåret, så ansåg sig tal. böra erinra dorom, att egarne af den bäst och billigast byggda smalepåriga banan 1 vårt land — KöpingUttersbergsbanan — redan insett sitt stora misstag, då de ej genast gjorde den bredapårig, och nu äro betänkta på att dertill sörändra den. Hr Key hade förfarit klokt åtminstone deri att icke omnämna, huruledes äfven de norska ingeniörerna började ångra, att de byggt sina banor smalspåriga. Det Åbeställda Sundsvallstelegrammet — talaren betonade ordet beställda — bevisade allenast, att Sundsvallsboarne voro kloka och praktiska män, som gerna skulle vilja monopolisera handelu mellan sin stad och Norge. Det af hr Key förordade smalspåret, tillämpadt på Norrlandsbanan, skulle hafva till följd, att trafiken med bergslagen blefve ringa eller ingen, och hvad beträffir den af hr Key framhållna vådan af, att Norrlandsbanan, byggd bredspårig och nu försedd med lätt öfverbyggnad, längre fram möjligen skulle erforda tyngre öfverbyggnad, så föranleddes en sådan åtgärd at ökad trafik, och direkt låge ju ingen olycka? Det torde vara tvifvelaktigt, om hr Key fann sig synnerligt smickrad deraf, att hr Jöns Pehrsson var den förste talaren i ordningen, som ställde sig vid hans sida, som derjerato komplimenterade honom, och som lade tyngden af sin auktoritet i samma vågskål, som hr Key redan tagit i besittning. Men å andra sidan bör ej förbises, att med afseende på den ställning, br Key nu intagit, är det klart, att han ej fick vara kinkig, beträffande sina assistenters qvalitet. s Efter hr Hjelm, som ådagalade, att hr Key icke var alls hemmastadd i vilkoren för en lönande koltransport från Norrland till bergslagen, fick häradshöfd. Per: Staaff ordet, dock till större nöje för de öfriga åhörarne än för hr Key. Lalaren, sjelf norrländing, förklarade sig känna blott ett par norrländska trafikdirektörer, men någon af dem kunde omöjligen hafva afsändt det telegram, som hr Key uppläst, emedan de voro allmänt kända såsom kloka karlar. Någon trafikdirektör för Sundsvallsbanan existerade för öfrigt desto mindre, som der funnes hvarken någon bana eller någon trafik. Härledde sig åter telegrammet från hr Axell i Sundsvall, så ansåg sig tal. böra upplysa, att nämnde herre i Upsala staderat botanik och nu idkade trävaruhandel i Sundsvall. Af en så gammal riksdagsman som hr Key var det högeligen oklokt att åberopa en sådan auktoritet, som på sin höjd uppbures at eget sjelfförtroende, hvilket till och med tilläte honom att inblanda gig i riksdagsangelägenheter. Klokast hade hr Key derföre handlat, om han helt enkelt som en kuriositet förvarat telegrammet och längre fram användt det för att ådagalägga, huru enfaldiga menniskorna kunnat vara nu för tiden. Derjemte företog sig tal. att i hufvudfrågan replikera hr Key, hvars sakkännedom derigenom led ytterligare afbräck. Derefter fick hr Gumwlius ordet. Denne representaut, som varit en ifrig nihilist och som, då ban börjar sina anföranden, bibringar åhörarne den föreställningen, att han skall åstadkomma något särdeles grundligt och slående i sak, men i detta hänseende ej sällan gäckar åhörarnes förhoppning, förmälde sig nu skolat föredraga ett uppskof med frågans definitiva afgörande; men då något understöd Pn An . 3 2 OÖMH AN dDd M W— —2 — OO —— — så — — mn A pH ÅA —n3 v3 — O0 mr