Göteborgsposten – 27 mars 1873, sida 1

7 a, VT åtseende på Norra stambanans spårvidd pläderade för smalspåret, nu uttalat sig för bredspårets användande å fortsättningen af samma bana från Btorvik till Torpsbammar. Denna åsigtsförändring, som bevisar, att statsutskotlet äfven stundom är mottagligt för skäl och bevis, bar emellertid djupt harmat representanten från Tjust. Egentligen är det väl icke någon ry iakttagelse, att tiderna förändras, icke heller att åsigterna äfven inom statsutskottet förändras; det enda anmärkningsvärda torde vara, att dessa företeelser undsallit representantens från Södra Tjust uppmärksamhet, men det ådagalägger dock allenast, att han hvarken som filosof eller statsman ännu bör äfventyra en mogenhetspröfning. Han blef högeligen uppretad på statsutskottet, då detta ej långre ansåg sig böra hindra norrlänningarne ifrån att färdas på den breda vägen, fastän den leder till Helsingland. Han ansåg sig böra delgisva riksdagen sin harm deröfver, och så fogade han vid statsutskottets jernvägsbetänkande, som i dag börjat diskuteras, en reservation, hvilken skulle falla ner som en bomb i riksdagen — så hoppades nämnde representant mera sangviniskt än skarpsinnigt — men han saknade blick för situationen, stackars karl. Sannt är, att statsutskottet 1870 visserligen gjorde affärer i smalspåret, dertill söranledt af litet skrämsel för nihilisterna, som då en tid anställde oväsende, ehuru på långt när icke så bullersamt, i alla händelser mycket oskyldigare än spökeriet i Ljustak; men å andra sidan bör ej förbises, att riksdagen, som väl får gälla något förmer än statsutskottet äfven plus hr Key, icks i sin helhet fattade något beslut om den ifrågavarande banans smalopårighet. För öfrigt kan ju såsom en möjlighet antagas, att statsutskottet sedan anno 70 blifvit klokare och derföre äfven bredspårigt, hvaremot det är obestridligt, att hr Key under de tre sistlidna åren icke blifvit klokare i afseende på spårvidden, hvilket också icke heller är af någon egentlig vigt. Hans hängifvenhet för smalspåret är dock he-. drande isynnerhet för hans bjerta. Denna hängifvenhet har han fått med varm hand som gåfva af frih. A. C. Raab, hvilken så ofta sökte öfvertyga, men endast förmådde uttrötta Första kammaren om smalspårets välsignelserika följder. Lyckligtvis är förhällandet nu sådant, att den jernvägsstrid, som i dag uttöres inom riksdagen, icke gäller riktningen af stambanan Storvik-Torpshammar, utan blott banans spårvidd. Ja väl, invänder man, men striden rör en principfråga. Medgifves! Men, då det gäller att afgöra, om en stackars vaktmästare i ett embetsverk skall få eller icke få 150 rdr i löneförhöjning, så är det också en principfråga. Man kan upphöja hvarje fråga till rang, heder och värdighet af principfråga. Om riksdagen endast bestode af praktiska män, så skulle de obeskrifligt lätt lösa både principfrågan vaktmästarelönen och principfrågan spårvidden; men nu äro bland dessa våra högt ärade representanter rätt många rent af bortkomna på det praktiska området, ehuru det erkänna de naturligtvis icke, och så äro de till på köpet så rysligt fåfänga och anse sig utomordentligt sjelfständiga, när de kunna göra oppesition. Nu är regeringens förslag, stt den redan under byggnad varande bredspåriga stambanan skall isin fortsättning blifva bredspärig; men just derföre tycker än den eno och än den andre, att banan bör bli smalspårig, och detta tycke bör väl af komitenterna tagas väl upp och införas i representantens afräkningsbok på kreditsidan. Det är ock åtskilliga — äfven utanför rikedagen stående — som en gång adopterat smalspåret och hålla på det strängt för kontinuiteten i sina åsigter och framförallt derföre, att ingen må tro, att de i detta lika litet som i något annat fall ha kunnat hysa en oriktig åsigt. Den praktiske riksdagemannen har utan tvifvel kommit på det rena med frågan om spårvidden på Norrlandsbanan. IIan har naturligtvis först frågat: hvilka slags gods komma företrädesvis att forslas på den banan? och han bar fått till svar: malmer, tackjern och stångjern, kol och andra skogsalster samt spanmål och ladugårdsprodukter. — Nå ja, säger han, dessa artiklar tåla icke vid omlastningskostnaden, och fraktpriset måste ändå sättas lågt, om det skall löna sig att sända dem längre väg. Jag inser det rent af befängda deri, att, då från Krylbo en bibana kommer att byggas till Norbergs grufvefält, der kol för masugnarne i stora qvantiteter erfordras, ställa så till, att kolen måste omlastas trån de mindre vagnarne på de större vid Storviks station, (De opraktiska föreställa sig, att med koltransporterna i bergslagen går det lika lättvindigt till, som när t. ex. Sorundabönderna förse hufvudstaden med kol i halftunnesäckar.) Men, frågar den praktiske, om banan skall byggas bredspårig från Storvik till Torpshammar (något mer än 24 mil), huru mycket större blir kostnaden då, än om smalspåret antages? Svaret derpå utfaller sålunda: den bredspåriga banans anläggningskostnad är beräknad till 14,053,600 rdr — den smalspåriga banans deremot till 13,581,200 rdr. Således, utropar den praktiske mannen förvånad, utgör ju skilnaden i anläggningskostnaden endast 472,400 rdr, och för att skenbart inbespara den summan är man nog entaldig att vilja föredraga en smalspårig bana! C.. — —ä— rt JR — RA -— AM RR RR r 8 å å e 8 2 fi f 8 n