Göteborgsposten – 27 mars 1873, sida 1

miAi MD ULL Qradikalt landtmannaparti, som öfverbjuder de öfriga lanqtmännen åtminstone i egennytta? Om hans blifvande kolleger i statsrevisionen skola finna kamratskapet med honom angenämt, torde vara tvifvel underkastadt. I alla händelser blir han en sträng revisor, derom kan man vara viss. Emellertid kan man lätt inse, huru förtretadt landtmannapartiet är på sin valsedelstillverkare, som genom försumligheten vid utekrifningen af hr Liss Olof Larssons namn var vållande till hr Jöns Pehrssons seger. Klockan i Andra kammaren slog sju slag — det åttonde slaget åstadkom talmannen med klubban. Sammanträdet började ånyo. Åtskilliga ledamöter voro iförda svarta kläder och hvita halsdukar, emedan de dels hade bevistat en finare middag, dels skulle på sup6. Man kunde således hoppas på en fogligare stämning och en kortare diskussion, enär uppenbart var, att smalspårets män i ordets hela bemärkelse redan lågo i vaken. Men snart visade sig dock, att mycket ännu måste sägas. Hr Åstrand, såsom ledamot i skogskomitön, har studerat de norrländska förhållandena så väl, att äfven han kunde anföra åtskilliga fullkomligt öfvertygande skäl för nödvändigheten af, att banan byggdes bredspårig, såvida den skulle motsvara behofvet. Ändtligen uppträdde en talare, hr Danielsson från Öland, hvilken redan på förmiddagen instämt med hr Key, för att nu understödja honom, på det att han ej skulle stå nästan ensam. Men detta understöd var dock i realiteten af intet värde, enär denne påstod, att staten alldeles icke bör fortsätta några jernvägsbyggnader. Hr Key hade således ingen nytta af den assistenten. Men nu fick rektor Berggren ordet. Han hade ej ernat taga kammarens tid i anspråk, anmärkte han, emedan allt det, som kunde och borde sägas för banans bredspårighet, redan blifvit anfördt; men, då han till sin stora öfverraskning hade på förmiddagen hört ett telegram från Sundsvall uppläsas, och att hr Key velat tillerkänna det karakteren af en opinionsyttring från Norrland, så hade tal. genast telegraferat till styrelsen för Sundsvallsbanan; svar hade ankommit, och det hade tal. bemyndigats delgifva kammarer. Det innehöll en bestämd protest mot uppgiften om en rådande opinion för smalspåret, och hr Axells uttalande fir detta vore följaktligen på sin höjd att anse som hans enskilda mening. Såsom ett ytterligare bevis derpå, att opinionen afgjordt vore för bredspårigheten, anförde tal. derjemte, att intressenterna i Sundsvall-Torphammar-banan redan kallats till extra bolagsstämma för att besluta om de åtgärder, som borde vidtagas, om stambanan bygges bredspårig. För öfrigt erinrade tal. derom, att nämnda bolag ej skulle undandraga sig de kostnader, som blefve nödvändiga för att göra Sundsvallsbanan fullt ändamålsenlig, äfven om dertill fordrades att göra den bredspårig. Hr Gumeolius ansåg sig ännu en gång böra uppträda: han uttalade dels sin tro, att trafiken på Norrlandsbanan endast skulle blifva måttlig, och dels sin förmodan, att banan skall förses med tung öfvorbyggnad — inkast, som förut och med mera styrka blifvit gjorda af hr Key. Hr Heggström upplyste, att norrländska representanterna vid ett aärskilåt sammanträde (förmodligen inom landtmannapartiet) uppmanats öfvergå till smalspåret, i anledning hvaraf han eller de lofvat attj så göra, om giltiga skäl för en sådan öfvergång blefvo anförda. Men nu hade inga sådana skäl producerats, enär motsidans argumentation af honom helt och hållet underkändee. Huru vilseledande br Key gått tillväga i sin reservation, styrkte tal. dermed, att, då hr Key såsom ett öfvertygande bevis för den rådande opinionen för smalspåret hade anfört, att icke mindre än åtta smalspåriga banor af tillsammans 33 miläro under byggnad, så hade han deremot förtegat, att tolf bredspåriga banor af tillsammans 129 mils längd äfven äro under byggnad. Nu ansåg hr Carl Ivarsson tiden vara inne för honom att uppträda. Han hade också kommit i en kinkig ställning. Att han, som i afseende på jernvägsbyggnader alltid stannat i minoriteten, det erkände han sjelf längre fram, i en afgifven reservation påyrkat uppskof med hufvudfrågans definitiva afgörande, till dess ytterligare undersökningar och derpå grundad utredning anställts, utgjorde stt sätt tör honom, att ej precist stöta sig med de talrika norrlandsrepresentanterna; men han hade i sin reservation likvisst begagnat ett uttryck, af hvilket kunde dragas den slutsatsen, att han icko betraktade Norrland såsom tillhörande vårt gemensamma fädernesland. Troligen var uttrycket endast en klampighet; men i alla fall var det för norrlänningarne sårande; det hade derföre retat dem, och det var just nu af ej ringa vigt för hr Ivarsson att bota hvad han felat, då valet till fullmäktige i banken förestod. Derföre förklarade hr Carl Ivarsson, när han nu fick ordet, att han visst icke menat, att ej äfven Norrland vore en del af Sverige; han hade för den skull uppgjort ett nytt förslag om uppskof, i hvilket de anstötliga orden ej forekomme. Till de ofvan antydda af honom påyrkade undersökningarne ville han anslå 200,000 rdr, i anledning hvaraf d:r Dickson längre fram anmärkte, att nyssnämnde hr Ivarssons uppskofsförslag endast bade till syfte att begrafva den norrländska jernvägen, och attiåtill begrafningskostnaden vore de 200 000