Göteborgsposten – 26 mars 1873, sida 2

uttröttad att vilja töretaga resan. Jag skickade derpå bud till general Bourbaki, och efter några minuters samtal med Regnier kom han och sade mig, att han var villig att resa. Han for också, och ifrån den stunden ätersåg jag aldrig hvarken hr Regnier eller general Bourbaki, och allt hvad jag vidare känner om saken är, hvad jag inhemtat ur tidningarnes, Vi sutto tysta några ögonblick, hvarefter jag sade: Ni har blifvit starkt klandrad, derför att ni ville lyda kejsarinnan i denna sak. Och hvem skulle jag lyda? Den nationala försvarsregeringen hade aldrig satt sig i förbindelse med mig, och jag kände icke till henne. Jag var afskuren ifrån verlden, och eftersom jag endast af lösa rykten hade kunskap om, hvad som försiggick, var kejsarinnan ännu alltjemt för mig regentinna. Ni har äfven klandrats, derför att ni icke uppbrände armåens örnar. Jag hade dock gifvit en ifrig befallning derom åt general Saliel och äfven åt general Tarras stabschet; de trodde sig kanske kunna vänta litet längre, och då blef det försent. Jag vågar knappast fråga er, hr marskalk, huruvida det är sant, att ni dinerade med prins Friedrich Carl före uppgifvandet af Meta? Åh, ni kan fråga mig om allting. Jag skulle gerna se, att de, som tala om mig, gjorde så som ni. Följande är det, som gifvit anledning till ryktet: D. 28 befann jag mig i Correy med mina officerare. Det regnade, vi vero alldeles genomvåta. Prinsen var borta, jag ville afvakta honom. Eftersom vi voro alldeles uttröttade, bjöd man oss en kopp buljong. Jag smakade blott på den, för att icke vägra; Jag vet ej, om mina officerare gjorde detsamma; och ett par dagar derefter berättades det, att jag varit på en stor middag hos öfverbefälhafvaren för den fientliga armen. Men är det sant, att, då Metz uppgifvits, man der fann riklig tillgång på förråder, under det att personer omkommit af hunger dagen förut. Den officiela ransakningen visar, att det fans i magasinerna rationer för en dag, och att några af innevånarne i staden, hvilka inlagt förråder, togo fram dem, då de funno belägringen vara slut. Vi hade gjort efterspaningar efter sådana hemliga förråder öfverallt, utan att kunna finna något, så väl voro de undangömda. Dessutom, hvad intresse kunde jag ha i att ha förråder öfver? Det säges, svarade jag med någon tvekan, Latt ni tänkte förklara Elsas och Lothringen för ett neutralt hertigdöme samt blifva hertig öfver detsamma, och att hr v. Bismarck framhållit en dylik framtidsplan för eder. Marskalken utbrast i ett gapskratt. IIvarken hr v. Bismarck eller prins Friedrich Carl ansågo mig nog dum härtill, sade han. Dessutom skulle hr v. Bismarck helt säkert icke, om meningen varit att göra Ulsas och Lothringen till ett hertigdöme, erbjudit mig det; han hade nog en kandidat i beredskap utan att behöfva tänka på mig. Men man har spunnit ihop alla möjliga fabulösa berättelser om mig. Då jag kom tillbaka från Mexico, sades jag vara i besittning af en oerhörd förmögenhet. Sanna förhållandet är, att jag icke hade en sou, men väl skulder. Den olycklige kejsar Maximilian hade gifvit mig Villa Bonavista, hvilken jag stod i begrepp att sälja för 100,000 piaster. Jag begärde icke penningarne, och Juarez konfiskerade villan. Min hustru bar ingen förmögenhet, hon skall möjligen en dag 1å 16 till 20,000 p. sterl., och här äro alla mina rikedomar, sade han, i det ban lemnade rummet och visade på sina trenne barn, hvilka lekte på gårdsplanen och tillåtas vara hos honom från kl. 10 till kl. 2. Han gaf mig tecken att följa sig, och vi gingo båda ut på gården, vid hvars ända en vaktpost vandrade upp och ned. Marskalken vände bort hufvudet, för hvarje gång vi kommo nära detta ställe. Jag upptog åter samtalet. Då ni nyss talade om kejsar Napoleon, sade ni: vär käre och olycklige kejsare. Huru kommer det sig, att bonapartisterna äro emot eder ? Mon Dieu! svarade han. Det är afundsjuka från de tider, då min lycka log som bäst. När jag var i Mexico, förebrådde man mig, att jag icke lydt de instruktioner, som general Castelneau meddelat mig från kejsar Napoleon, och hvilka gingo derpå ut, att jag skulle bedja kejsar Maximilian abdikera och töra honom tillbaka med mig. Men huru skulle jag kunnat uppfylla sådana instruktioner, om jag också önskat det? Han var kejsare; och när jag talade med honom om att abdikera, förklarade han, att han tusen gånger heldre ville dö än likna en soldat, som kastade bort sitt svärd midt i striden. Då jag lemnat hufvudstaden Mexico för att inskeppa mig i Vera Cruz, skickade jag emellertid bud till honom, att jag ännu hade tillräckligt med trupper för att kunna räcka honom en hjelpsam hand och föra honom bort med mig, men han vägrade bestämdt. Det påstås äfven, att jag i Metz sökte skilja mig från kejsarinnan Eugenie; men fastän de icke kunnat framdraga det ringaste bevis derför, hålla de likväl i med sin historia-. Det är möjligt, anmärkte jag, att ett dekret om non lieu — frikännande af bristande bevisning — kan utfärdas för er. ÅJag vet ej, hur det kommer att gå. Jag hyser fullt förtroende till hr Thiers ärlighet och heder. Jag finner mig i allt. Men om det verkligen blir någon rättegång af, skall ni försvara er?? -Ja visst, utropade marskalken lisligt. Jag vill lemna mina barn ett ofläckadt namn. Ulmänheten måste erhålla kunskap om, i hvad mån jag är ansvarig för hvad som inträffade. Sanningen måste bli känd. Då korresp. gick, efter att hafva tagit afsked af marskalken, sade dennes adjutant, kapt. Clapeyron, till honom. Då ni talade med marskalken om ett dekret om non lieu, sade marskalken till eder, att han skulle finna sig i allt — det kommer sig deraf, att han ej vill handla i strid mot hr Thiersåsigter, till hvilken han sätter fullt förtroende; men han och vi alla skola bli de olyckligaste på jorden, om rättegången icke kommer att fortsättas. De verkliga förhållandena måste bli kända. Om marskalken skulle trigifvas på grund af ett dekret om non lieu, så skulle hans tio månaders fångenskap vara utan nytta för honom. En hvar skulle säga, att ingenting blifvit bevisadt. Det skulle vara en olycka. Rättegängen måste hållas. Thiers, som framför allt vill undvika nytt buller, vill gerna frigifva Bazaine på grund af bristande bevisning, och parisertidningarne ha alla på sista tiden ordat derom. Alldenstund Bazaine naturligtvis är oskyldig till de barocka beskyllningar, som gjorts emot honom, och då han tvitvelsutan redan hittills, att döma af ofvan meddelade samtal, väl försvarat sig, skulle det vara n orättvisa emot honom, om han icke fick undergå den laga ransakning och dom, han med all rätt fordrar för sin äras och sina barns skull.