Göteborgsposten – 26 mars 1873, sida 2

Times ene pariserkorresp. har besökt marskalk Bazaine i hans fångenskap, och har öfver detta sitt besök lemnat en intressant berättelse, ur hvilken vi meddela följande samtal: Jag frågade honom: År det sannt, att man under striden vid Gravelotte måste uppsöka eder på ett afstånd af ända till 20 kilometer ifrån stridsfältet, och att ni der befanns spela biljard? -Först och främst, svarade han, spelar jag icke biljard och har aldrig gjort det; för det andra var det, som tyskarne kalla slaget vid Gravelotte, för oss slaget vid Amanvilliers. Jag var ifrån middagen litet bakom Amanvilliers-linierna och öfverskädade slagfältet, just der en general borde vara, i det jag utdelade befallningar under hela tiden och bibehöll mina förbindelser med marskalk Canrobert, hvilken var posterad i Saint Privat och hade kastat en del af sina trupper till Saint Marie-aux-Cheönes, och jag innehade således den enda ställning, som jag med fördel kunde ha intagit. Jag lemnade icke denna ställning, förrän striden var slut, och det finns ej en enda general med förmåga att kommendera en arme, som skulle kunna påstå, att jag bort intaga en annan plats. Det tillhör ej en öfverbefälhafvare att strida med svärdet i hand, och jag bade erfarit detta ett par dagar förut i Rezonville, der jag, finnande några batterier öfvergifna, rusade fram med svärdet i hand, och om jag tio minuter derefter icke med våld dragits tillbaka, skulle jag blifvit tillfångatagen af Brannschweigs husarer. Men, hr marskalk, det finnes några officerare som påstå, att franska armån under hela denna dag vunnit terräng, och att de, i tanke att den vunnit en seger, blefvo om aftonen högligen förvånade öfver att finna, det trupperna skulle draga sig tillbaka till sin förra lägerplats. Bataljen vid Amanvilliers eller Gravelotte, sade marskalken, till hvilken jag ensam uttänkt planen, var af mig aldrig afsedd för en offensiv rörelse. Jag skulle aldrig kunnat falla på den tanken att med 90,000 man, hvilka jag känt på pulsen, strida mot en starkt förskansad arme af 250,000 man. Jag ville bringa en defensiv strid till stånd och förstöra så många som möjligt af fiendens folk, under det jag sökte spara mitt eget; jag hoppades att sedan, efter flera affärer af detta slag, kunna plötsligt bryta mig väg, icke, såsom man möjligen kunde vänta, på min reträttlinie, utan genom att gå öfver Moselle och, i det jag kastade mig raskt in i Elsas, undsätta Strasbourg samt betäcka Lothringen. Detta var min plan. Under striden vid Amanvilliers besatte regementena derför helt enkelt de försvarsställningar, som jag utstakat för dem, och vid de timmar, jag i förväg anordnat, men de ryckte ej framåt. Blott en kår, den fjerde, gjörde en låtsad kringgående rörelse för att afleda fiendens uppmärksamhet, men hvad de andra kårerna beträftar, så deltogo de i en defensiv strid, hvilken lyckades förträffligt och för tyskarne var den mest mördande striden under hela fälttäget. Men, då ni öfvertog befälet, måste ni haft instruktioner, hvilka satte er i stånd att handla i öfverensstämmelse med de andra kårerna, och jag är förvänad öfver, att ni talar om anordningar, hvilka ni särskilt sjelf träffat, och hvilka angitva ett isoleradt och oberoende uppträdande. -Jag hade alls inga instruktioner. När jag d. 12:te sammanträffade med vår afhållne och olycklige kejsare, bad jag honom gifva befälet åt märskalk Mac Mahon eller marskalk Canrobert, men kejsaren var envis och utfärdade orderna till mig. Då jag bad honom om instruktioner, svarade han: Gör ert bästa Vid den tiden var ställningen redan mycket dälig och brydsam. Efter Reichshofen och Forbach hade vi icke längre någon högra flygel, och tyskarne kunde efter behag företaga sin kringgående rörelse, hvilken ledde dertill, att Jag skulle söka att draga mig tillbaka icke till Verdun, utan till de norra fästningarne. Då han, efter någon tvekan och sedan han sökt att falla tillbaka mot Paris, löd krigsministerns iustruktioner och lemnade Rethel trodde han mig redan vara i riktningen mot Nordrästena och anlände till Sedan. För min egen del hade jag, som icke kunde förena mig med honom, alldenstund jag var innestängd, derför endast att lita på mitt eget omdöme. Men man påstår, att en garde de chasse vid namn Scalabrino öfverlemnade till eder personligen d. 23 aug. en depesch från Mac Mahon, hvilken utvecklade för eder den linie, ni skulle följa, och den riktning, ni skulle taga. Marskalken gjorde en axelryckning. Jag emottog aldrig kurirer; jag såg aldrig till någon Scalabrino eller någon garde de chasse. Jag erhöll ej före d. 30 aug. någon depesch från Mac Mahon. Efter den dagen erhöll jag många, emedan det låg i tyskarnes intresse att låta dem passera. Krigsrätten skall snart till fullo belysa den saken.