Göteborgsposten – 26 mars 1873, sida 2

med att uppgöra dess bokslut, d. v. s. att efterräkna, hvilka oerhörda förluster detta nya krigsutbrott mellan kapital och arbete kostat England. En dylik statistisk report af stort intresse föreligger oss. D. 28 dec. i fjor och d. 15 jan. i år upphörde inalles 60,000 män, gossar och flickor att arbeta och öfverlemnade sig åt ett tillfälligt sysslolöst lif. Då arbetet i kolgrufvorna och jernverken pågick, erhölls i medeltal pr vecka 107,000 tons kol, 11,000 tons färdigt jern, 1800 tons stål och nära 1000 tons rå metall till försäljning. Om man, efter noggranna medeltalskalkyler, beräknar jernet till 10 pund sterl. pr ton och det öfriga i förhållande dertill, så erhåller man genast en förlust af c:a 140,000 pund sterl. (1,520,000 rdr rmt) pr vecka endast på metallen. Af totalqvantiteten af kol skulle omkring 2)3:delar användts vid jerntillverkningen och ingå i ofvan gifna siffror; men den återstående tredjedelen, minst 30,000 ton pr vecka, skulle kunnat utföras; och, om man beräknar priset lågt, till 15 sh. pr ton, så förlorades härigenom ytterligare 22,500 pund i veckan — således inalles en förlust i veckan af 162,500 pund sterliag eller 2,925,000 rdr rmt. Dessa siffror representera dock endast de direkta förlusterna på jernverken och kolgrufvorna och beröra ej de mångfaldiga transaktioner, som härflyta af verkens arbete, men upphörde då detta afstannade, och hvilka en statistiker anslår till minst 20,000 pund i veckan. Striken varade i 11 veckor i alla verken, utom de som tillhörde Llyndi Iron Company, der den slutade d. 15 tebr., efter att ha varat i sju veckor. Om dessa forttarit med striken så som de andra, så skulle man fått för distriktet den kolossala förlusten af inalles mer än 2 mill. p. sterl. eller i svenskt mynt 36 millioner rdr. Detta är den nationalförlust, som blifvit gjord, men låtom oss nu tillse, hvad arbetarne sjelfva förlorat på sitt obetänksamma företag. Hela veckoaflöningen var, då striken utbröt, öfver 75,000 p. sterl., hvilket gör i medeltal för hvarje arbetare nära 24 engl. shillings i veckan. Dock erhöllo de fullvuxna arbetarne mera och gossarna och flickorna mindre. Inalles gingo således i veckolöner för arbetarne förlorade mer än 800,000 pund sterl. eller 14,400,000 rdr rmt, för hvilket belopp de blott fingo ersättning i form af strikehjelp från kolgrufvearbetarnes yrkesförening, 40,000 pund eller 720,000 rdr rmt, samt 5000 pund (90,000 rdr) subskriberade på annat sätt för nödlidande. Man kan lätt finna, att en så stor summas utdragande ur den allmänna rörelsen i distriktet måste bokstafligen hämma all handel derstädes. Under de tider arbetarne arbetade, förbrukade de visserligen redan omåttligt med starka drycker, men ifrån den stund strikens ovädersmoln nalkades upphörde supningen och inköpen hos detaljhandlarne minskades. De ordentliga männen skyndade att ställa allt på den strängaste besparingsfot, så att, då olycksdagen inbröt, tusentals hade en sparad styfver, med hvilken de kunde för en tid möta stormen. Men det fanns äfven tusentals andra utan hjelp, utan besparingar. Ifrån dessa eländets leder utgick den armå af tiggare, som spred sig hela milen ut öfver landet och letde vecka efter vecka af den menskliga barmhertigheten. Alltifrån strikens första dag iakttogo arbetarne en förvånansoch beundransvärdt lugn hållning. Midt under den strängaste vinter, som der på flera år känts, iakttogo många tusende män, qvinnor och barn utan penningar, föda eller bränsle, utom hvad andra gaf dem, den yttersta ordning i sitt uppförande. Icke en enda poliskonstapel har behöft ditsändas för att bistå den vanliga ordningsstyrkan; och fastän massorna voro genom sin utarmning utsatta för de största frestelser, hade polisrätterna likväl vida mindre att göra än under vanliga förhållanden. Det var ytterst sällan man mötte en drucken arbetare. Arbetarne yttrade sig äfven på det vänligaste om sina arbetsgifvare, hvilka jemte inspektorer och andra umgingos lika fritt med dem, som om de blott hade en vanlig hvilodag. En annan omständighet framhålles äfven som särdeles betecknande. kj ens den armodsfullaste bland arbetarne ville emottaga understöd från allmänna fattigförsörjningen, så att striken till allmän förvåning icke det ringaste ökat fattigskatten. Arbetsgifvarne ha å sin sida iakttagit en lika berömvärd hållning. Der eländet varit störst ha de hulpit, och ingen har sökt att uttaga de fordringar, de hade hos de strikande. Så har nu den jättelika kampen slutat, företeende många verkligen glänsande sidor — men det intrycket är också allmänt, att många år komma att förlöpa, innan någon ny dylik oreda skall följa i dessa trakter.