Göteborgsposten – 17 mars 1873, sida 2

efter tjenst på ett sjukhus, men gifte sig snart med en af de å detsamma intagna männen med namnet Ward. Han dog i oktobor 1866, 33 år gammal, och läkaren ansåg, Fatt han bortgått mycket hastigt. I december månad e. å. fick hon plats i som hushållerska hos en person vid namn Robinson, och i juli 1867 gifte han sig med henne. Han var enkeman med fem barn, och hon hade vid denna tid en nio år gammal dotter. Hon lefde tillsammans med Robinson i tills slutet af december 1867, och under detta år dog i hans hus under januari en tio månader gammal gosse, i april en gosse om sex år, ännu i samma månad en åttaårig flicka, hennes egen nioåriga dotter i maj samt en annan liten flicka i december. Två läkare besökte dessa barn, och båda förklarade dödsorsaken vara gastrisk feber. Men hennes man, Robinson, misstänkte henne; han säges hafva kommit under fund med, att hon bestal honom och hans slägtingar tvekade ej att säga honom, att hans barn blifvit förgiftade. Hon lemnade hans hus, ech i oktober 1870 var hon återigen gift med en man vid namn Cotton, som bodde i Walbottle. Här beskyllades hon för att förgifva svin, och hon stod på så dålig fot med sina grannar, att hon och hennes man måste flytta till West Auckland. Familjen utgjordes då af henne sjelf, hennes man och tre styfsöner. I september 1871 dog manaen, 33 år gammal; och i mars 1872 aflado två af hennes styfsöner. Vid alla fallen kom döden plötsligt och betecknades genom samma symptomer. Efter mannens död blef en karl vid namn Nattrass inhyst hos henne, och i april 1872 dog äfven han, efter det han i flera veckor lidit oerhörda qval. Nu hade hon blott en styfson hos sig, hvilken var sju år gammal, och han dog i juli sistlidet år af gastrisk feber, såsom läkaren först kallade dödsorsaken. Tjugo menniskolif hade således dödats i denna qvinnas olika familjer, innan någon läkare kom att tänka på, att dödsfallen möjligen icke hade någon naturlig orsak. Emellertid blef det sist aflidna barnet obduceradt, och i dess mage upptäcktes en dosis arsenik, tillräckligt stor för att ha kunnat döda en fullväxt menniska. Nu uppgrofvos äfven kropparne af de andra, som nyligen dött i den förtärliga qvinnans hus, och jemväl i dem fann man areenik. Nu blef den brottsliga häktad och dömdes af juryn skyldig till mordet på det sista karnet och misstänkt för morden på ätven de andra. Då domen afkunnades och hon underrättades, att hon skulle dö och ej hade att vänta sig nåd, svimmade detta odjur — ett sällsamt tecken till svaghet hos den som kallt dödat så många varelser äfven af sitt eget kött och blod. Men, torde man spörja, hvad kunde vara anledningen till dessa upprepade ogerniagar? Endast det låga begäret efter att komma åt de små lifförsäkringsbeloppen. Här var hvarken hat eller passion med i spelet, utan var det ett slags diabolisk mensklighet, som gjorde henne helt och hållet likgiltig för allt utom ernåendet af hennes eget snöda mål. Från Paris skrifves följande om ett nytt stort underslef derstädes: Det starka fallet i Comptoir dEscomptes aktier härleder sig från upptäckten af betydande underslef, för hvilka denna institution fallit offer. En 72 år gammal kontorschef vid namn Marcotte, hvilken allt sedan institutionens tillkomst, eller i 22 år, innehaft denna sin befattning, besörjde verketällandet af de börsordres som inginge från kunderna och hade äfven om hand de direkta transaktionerna med mäklarne och vexelagenterna. Under tjugo år har han. på denna plats gjort sig skyldig till förfalskningar och underelef. Den första anledningen till upptäckten föranleddes af ett felsteg, som Marcotte ville upprätta genom en operation på börsen. Denna operation misslyckades och drog honom i förderfvet. Bristen uppgår till million i kon tanter och räntor. Marcotte visste alltid att förklara bristerna med fördröjda inbetalningar, dem han debiterade vexelagenterna; hans höga ålder gjorde slutligen, att direktören beslöt att asskeda honom med pension, och nu upptäckte hans efterföljare genast hur det stod till. Marcotte anklagades, bekände och fördes i fängelse. I det stora bedrägeriet mot engelska banken har londonerpolisen, oaktadt alla ansträngningar, icke kunnat få tag i dess hufvudman, Warren. Dess efterforskningar ha derför likväl icke varit alldeles utan resultat. Det är, såsom vi i lördags nämnde, konstateradt, att strecket ej utöfvats af en person, utan af ett riktigt förfalskareband; 500 p. sterl. ha utsatts för gripandet af hvardera, och skall engelska banken inalles hafva utlofvat 10,000 p. sterl. för de brottsliges gripande och öfverbevisande. En af dem, Bidwell eller Burton, antages uppehålla sig i Cork, hvarför en del skickliga polistjenstemän ditskickats för att hindra honom ifrån att undkomma till Amerika. Bandet har icke allenast haft sin uppmärksamhet riktad på engelska banken, utan har äfven bedragit flera enskilda firmor samt en bank i Birmingham på betydande belopp. Förfalskarnes samlade inkomst på bedrägerierna beräknas till 200,000 pund, eller 3,600,000 rdr svenskt. Den skicklighet, hvarmed namnförs