Göteborgsposten – 17 mars 1873, sida 1

Do ord voro snart uttalade, hvilka sammanvigde trå varelser så olika hvarandra som ljus och mörker. Detta så ytterst olämpliga giftermäl var blott gryniangen till onda dagar för Honor Glint. Det var början till ett tragiskt drama, hvars upplösning ingen kunde förutse. Ceremonien slutade, den gamla qvinnan gick att öppna dörrarne för den väntade bröllopsskarun, och det nygifta paret gick med sina vittnen och presten in i sakristian för att teckna på giftermålsregistret. Detta var snart gjordt. och registret låstes in i det gamla ekåp, der det vanligen förvarades. Presten önskade dem lycka, och kallades ut för att viga de trå andra lyckliga paren, hvilka anländt med sitt följe af vänner. Det brann en brasa i spisela i sakristian, och Honor stod framför den, sträckande sina händer mot elden. En plötslig kyla hade kommit öfver henne, en kyla som liknade dödens. — Bing, sade Darrel Moer, i det han vände sig till sin betjent, gå ut och sök upp vårt åkdon samt laga att det blir framkördt till kyrkodörren. Betjenten aflägsnade sig i ell maklighet. Han brukade ej brådska vid något tillfälle, sannolikt lugn i det medvetandet, att han var för mycket invigd i sin husbondes hemligheter för att behöfra frukta afsked. Han hade knappt försvunnit, förr än den gamla bänköppnerskan syntes i dörren till sakristian, införande till det nygifta paret en ung man, hvars utseende tydligen angaf utsväfvande vanor.