Göteborgsposten – 17 mars 1873, sida 1

2 m Väe D Dft D— I Andra kammaren var det egentligen hr Hedin, som i egenskap af revisor fört sin och sina medrevisorers talan mot fullmäktige och statsutskottet, och han gjorde deti så stränga ordalag, att ganska säkert hittills aldrig strängare repliker förekommit och knappast framdeles torde användas i kammaren. Det var andra punkten i utlåtandet, mot hvilken han vände sig, och det måste erkännas, att den för revisorerna var den mest retsamma. Revisorerna hade nemligen anmärkt, att årliga återbetalningen å flera af de lån, som riksgäldskontoret till vissa bestämda ändamål utlemnat, blifvit fördröjd långt utöfver den tid, som i hvarje fall blifvit bestämd; således en svår anklagelse mot kontoret; men fullmäktige hade deremot i afgifven förklaring ådagalagt, att berörda anmärkningar voro förhastade och obefogade, och statsutskottet hade äfven ogillat samtliga anmärkningarne. Detta förfarande kunde ej revisorerna klandra — hr Jöns Rundbäck, både statsrevisor och statsutskottsledamot, hade till och med i en vid utlåtandet afgisven reservation förklarat sig tillfredsställd genom fullmäktiges afgisna förklaring — men hvad som väl egentligen förtretat revisorerna, var att statsutskottet hade i sitt utlåtande punkt för punkt upptagit äfven de många anmärkningar, som revisorerna i den beqväma formen af noter framställt, och vid hvarje sådan anmärkning meddelat båda det väsentligaste af fullmäktiges förklaring, samt derefter uttalat sitt omdöme rörande hvarje anmärkning, då deremot hr Jöns Rundbäck i utskottet bade fordrat, att at revisorerna utskottet icke skulle under särskilda anmärkningsrubriker upptaga och besvara omrörda noter, utan affärda dem i ett slag. Att ett sådant anspråk kunde framställas af hr Jöns Rundbäck hade väl sin rätta förklaringsgrund deri, att han såsom utskottsledamot gerna ville borteskamotera de missgrepp, hvartill äfven han såsom statsrevisor medverkat; men å andra sidan lärer det vara obestridligt, att äfven om anmärkningarne i form af noter framgommit, svaren på dessa skulle upptagas och utskottet punkt för puakt derom yttra sig. Emellertid tillmätte hr Hedin riksgäldskontorets och statsutskottets ätgöranden i afseende på revisiousberättelsen vida större dimensioner än skäligt var. Man fick det intryck af hr Hedins, nu som alltid i formelt afseende utmärkta anförande, att fullmäktige i förening med statsutskottet skulle gått hänsynslöst tillväga mot revisororna, blifvit påverkade af riksgäldskontorets tjenstemän och af de bolag samt andra, hvilka såsom låntagare i riksgäldskontoret förmentes ha visat försumlighet i sina liqvider till kontoret, med så ord sagdt revisorerna hade blifvit orättrådigt behandlade äfven i de frågor, som revisorerna upptagit och hvilka icke egde eammanharg med riksgäldskontoret. Det var påtagligen ganeka svårt, om icke rent af omöjligt för någen af statsutskottets ledamöter att till besvarande upptaga de, vid sidan af hufvudfrågan, mot utskottet riktade beskyllningar — ty hvar ech buru skulle ett sådant ordskifte hafva slutat? — men br P. Olsson från Helsingborg erinrade om det orimliga i påståendet rörande statsutskottets partiskhet då utskottets samtligo ledamöter varit om samma beslut eniga, hvaremet tal. icke gjorde någon hemlighet af att utskottet varit mindre belåtet med det sätt hvarpå revisorerna framställt sina anmärkningar, och derjemte antydde talaren att revisorerna vid granskningen af riksgäldskontorets förvaltning icke såsom vederbort kade tillvägagått. Man torde lättast kunna fatta huru genomgående obehaglig hela denna diskussion var, då jag nämner, att sedan hrr Jöns Rundbäck, Heggström, Key, Liss Olof Larsson, Leyer och Carl Ivarsson haft ordet, gamle Uhr — eom visst icke besväras af ömtålighet — nu i bevekande ordalag uppmanade kammaren att fsluta diskussionen enär den i intet afseende var nyttig. Utskottets framställning blef godkänd med 82 röster mot 57, som afgålves för hr Rundbäcks reservation, hvilken gick derpå ut, att de i noterna af revisorerna lemnade framställningar icke måtte till någon åtgärd föreanleda. Minoriteten erkände således äfven, att do i noterna förekommande anmärkningarne i afseende på kontorets lånerörelse ej voro af någon vigt. En annan fråga, obestridligen den enda af verklig betydenhet i hela revisionsberättelsen och på hvars utredning revisorerna nedlagt mycket arbete, påaktades emellertid af kammaren så föga, att om den ingen diskussion uppstod; icke ens ett uttalande af kammarens belåtenhet med revisorernas åtgärd — — — Iy1 LL o0A Zoo 12 I. I mo MHF