Göteborgsposten – 17 mars 1873, sida 1

ligt för brudparet, i det han betraktade dem båda med skarpa och forskande blickar. Darrel Moer ledde Honor fram mot presten, som mötte dem på halfva vägen, hvarefter Moer visade honom den skriftliga tillåtelsen till vigseln. Under det presten omsorgsfullt granskade tillståndsbeviset, tog Honor honom i skärskådande. Han var en ung man med mycket hög panna, glest hår och ett unsigte, i hvilket ej kunde spåras någonting, som tillkännagaf svaghet eller passion. Han hade ett strängt utseende, men hans ögon hade ett egendomligt, helgonlikt uttryck, och då Honor fortfor att betrakta honom, påminte han henne mycket om afbildningar som hon sett af heliga martyrer som dött ståndaktiga i tron och fröjdefulla midt under sina kroppsliga qval. — Detta är fullkomligt i sin ordning, sade presten, sedan haa läst tillståndsbrefvet. Jag skall genast sammanviga er. Jag har något brådtom, emedan jag väntar ett dubbelt brudpar straxt, och de skola sannolikt bli de sista vigselceremonier, som jag någonsin kommer att utföra i England, tillade han suckande. — Huru kommer det sig, sir? frågade Darrel Moer. — Jag reser i morgon såsom missionär till Afrika med en mängd andra nitiska prester. Vi resa allesammans på vår biskops föranstaltande för att upprätta kyrkor bland hedningarne, svarade den unge presten. Intagen edra platser framför altaret, så börja vi ceremonien. Den åldrige klockaren, som tycktes vara både döf och blind, förde brudparet till rätt plats, och vigseln började.