Göteborgsposten – 15 mars 1873, sida 5

flaskor i mänaden. Jag stod till och med begrepp att skicka er en liten räkning... Nu förstod Dumas, att hans tjenare narrat honom; men han sade ingenting förrän middagstiden kom. Lonisdioren till champagnen, om herrn bohagar, menade den slyngelaktige betjenten. ÅÅh skäms, lymmel, utbröt Dumas, nu har du hvar enda dag i sex veckor stulit en leuisdor ifrån mig .... : Men jag försäkrar ... Tig elyngel! Jag känner till alltsammans! Det är i min egen källare, du har hemtat det vin, som du uppger dig ha köpt i Pavillon Henri IV. Betjenten erkände nu allt och bad på det bevekligaste om förlåtelse, i det han talade om ain stackars familj o. s. v. Men Dumas tålamod tycktes vara uttömdt. Du är en stor elyngel och jag kör dig på porten, brummade han en stund, men då vreden lagt sig, rördes hans goda bjerta öfver bedragaren, som snyftade: Jag är ruinerad för hela lifvet... vanärad. O, min Gud! Kom bhbitf, sade Dumas, som nu sansat sig. Betjenten närmade sig darrarde. Jag förlåter dig för den här gången, agade hans excentriske herre, men då du nästa gång säljer mitt eget vin åt mig, tycker jag, att du åtminstone kunde ge mig kredit. En annan gång var han skyldig en skomakare en obetydlig summa, och under ett helt år gjorde samme handtverkare turen från boulevarden till slottet Monte Christo minst en gång i veckan utan att få betalt. En dag, då skomakaren efter vanligheten infann sig, ropade Dumas honom gladt till mötes: Är ni här igen, min hedersvän, du kom