Göteborgsposten – 15 mars 1873, sida 5

Lyckad hämnd. Från Eisleben, Luthers stad, meddelar en tysk tidning följande historia: I den dervarande lilla katolska församlingens kyrka inträdde en jude och uraktlät att aftaga hatten, förmodligen af den anledning, att han i sin synagoga var van att behålla hatten på hufvudet. Knappt har pedellen hunnit märka nämnde uraktlåtenhet förr, än han rusar fram till den intet ondt anande juden och i vredesmod med ett dugtigt slag skiljer hatten från hufvudet. Juden tager lugnt upp sin hatt från golfvet och lemnar det ogästvänliga stället dock ej utan hämndeplaner. Han låter snart derefter pedellen veta, att han har för afsigt att söka laglig upprättelse af honom för den lidna smäleken, och att det enda, som skulle kunna förmå honom att ej låta det gå derhän, vore, om pedellen vilie med tio thaler bidraga till den stora minnesvård öfver Luther, som på reformatorns fyrabundraåriga födelsedag skall uppresas i Eisleben. Detta skedde också, hvarigenom det sällsamma inträffat, att en katolsk pedell på en judes föranstaltaltande gifvit tio thaler till en minnesvård, som skall uppresas öfver Luther. Nytt slags Bauernfängerei. En tysk tidniog omtalar en ny amerikansk uppfinning inom denna annars på visst sätt urspruogligen tyska industri. En välklädd ung man, som ingen kände, bodde sedan några dagar på et hotell i Vermont, då en afton ett fruntimmer ankom till hotellet och i ovanlig grad ådrog sig de i sällskapsoch restaurationsrummen närvarande herrarnas uppmärksamhet. Med den okände unge mannen kunde dock ingen i detta afseende täfla, och de andra började snart göra sig litet lustiga på dennes bekostnad, hrilket han dock ingalunda illa upptog. Det ena ordet gat det andra, och den ifrige beundraren förklarade slutligen rent ut, att han vore färdig att på fullt allvar erbjud den främmande damen sin hand och sitt hjerta. Då man icke trodde honom, erbjöd han några af de närvarande ett högt vad, hvilket untogs. Ilan framstallde sin anhällan hos den skona, anbudet upptogs gunstigt, man skickade efter en prest, de båda obekanta sammanrigdes, och det unga paret reste sin väg med vinsten. Det upplystes sedan, att de på detta sätt gilt sig många gånger förut. Hotaude caviarbrist. Vännerna af ett läckert bord — skritver en korrespondent från Petersburg till en tysk tidning — måste jag gifva den bedröfliga underrättelsen, att enligt senare iakttagelser störarne i Kaspiska Hafvet (at hvilkas rom, såsom bekant är, den ryska caviaren beredes) befinna sig i ett betänkligt aftagande, och att stället tör de forna jättesiskarne från 6-7 ända till 40-50 C. med hvarje år allt mindre fiskar blifva fångade. Orsaken härtill ligger i det irrationela sätt, hvarpå fisket bedrifves, och hvarvid ej ringaste skonsamhet iakttages. De ryska tidningarne förorda derföre med rätta utfärdandet af sädana författningar, genom hvilka flskafveln kan skyddas. IIattickeasftagningsförening i Engelholm. Den oforlikneligt klassiska EHugelholms tidning innehåller i sitt senast hitkomna nummer en notis af följande lydelse: Ett dumt bruk är det, att karlar ta af sig hufvudbonaden, när de belsa på hvarandra eller på fruntimmer. Utom det besvärliga i detta hattaftagande, hvarigenom håret på ett välkammadt och borstadt hufvud ofta kommer i oordning, utnötes hattbrättet (eller mösskärmen) i förtid. Det medför alltså en förlust att vid helsningar taga af sig hufvudplagget. Låtom oss derföre lägga bort den gamla, dumma seden, att lyfta på batten för vare sig Pål eller Per, Hulda, Malvina eller Charlotte. Vi kunna ju helsa lika väuligt för det, antingen genom att på militäriskt sätt töra högra handen upp mot hattbrättet, vifta finurligt med Landen (begge händerna, om så bebagas) eller med en behaglig nick. Vi skola göra vårt till för att åtminstone i Engelholm söka bilda en — IIattickeaftagniugsförening. — Måite Kasper och Nisse bjelpa oss! — —