Göteborgsposten – 15 mars 1873, sida 1

herkuliska kraftprof med stora öltunnor och dylikt. Brödernas non-plus-ultra konststycke består dock i att med tänderna lyfta i vädret ett tungt matbord, på hvilket dessutom sex personer tagit plats. De der bröderna måtte ej vara goda att bjuda på frukost, som man säger, lättare tycks det gå att bjuda dem på en sexa. Söndagen d. 27 Oktober 1872 var en högtidsdag för Göteborgs skarpskyttekår. Då försiggick nemligen i exercishuset å Heden utdelningen af de pris och utmärkelsetecken, hvilka under åren 1871 och 1872 blifvit kåren tilldelade. Nio af kårens medlemmar hade gjort sig förtjonta af statens pris, remingtongevär med patroner. Dessa pris voro emellertid då ännu icke anlända och kunde följaktligen icke utdelas, men, yttrade utdelningsförrättaren, Åde skola vid hitkomston genom direktionens försorg tilldelas hvarje pristagarex. Detta hände och skedde i oktober 1872, men ännu i mars 1873 — det vill säga 20 veckor efteråt — ha pristagarne hvarken hört af gevär eller patroner. Ilvems är felet? Ha gevären lupit bort med patronerna eller patronerna med gevären? Pristagarne få emellertid tillsvidare nöja sig med en Åune prise de contenance. En at stadens mest omtyckte och skickligaste fotografer, hr J. P. Petersson, hvilken, som bekant, har sin atelier i Museum, har i dagarne låtit denna undergå en genomgripande reparation, så att densamma numera oj blott företer ett elegant och prydligt inre utan, hvad vigtigare är, ifråga om belysningen undergått en förändring, hvilken säges skola utöfva ett väsentligt och fördelaktigt inflytande på de porträtter, hvilka hädanefter tagas i den redan förut ansedda atelieren. I en af de mindre städerna på vestkusten hade en ung engelsman slagit sig ner, om för sitt blotta nöjes skull eller af annan orsak, hör icke hit. Alltnog, han passade på och försökte samtalsvis lära sig svenska språket och valde dervid den bästa och säkraste vägen — att språka mycket med uvga damer. En dag satt han på en bjudning emellan tvenne intagande representanter af det qvinliga könet. Dessa föresatto sig att sätta den unge Albions-sonen på det hala och riktade derföre på en gång till honom följande fråga: Nå, sir, hvem tycker ni bäst om här i staden?. Den tilltalade vände sina ögon från den ena till den andra af sina täcka grannar och mumlade: Ticka best um... bär in atad ticka um... hm... hm! Slutligen fattade han ett raskt beslut och svarade häftigt till de skalkaktiga frågerskornas stora förbluffelse: Jag ticka best um — myself !