Göteborgsposten – 15 mars 1873, sida 1

af naturens bönhasar gjort menniskor och gjort dem på fusk; så otäckt härmade de menskligheten. —— — Detta är ord, ord, ord, men ord att noga öfverväga och lägga på sinnet, både för skådespelare och — recensenter. Musikföreningens fjerde abonnementskonsert sistl. onsdag var ej synnerligt talrikt besökt, hvartill förnämsta skälet torde böra sökas deri, att säsongen pågår med oförminskad lisaktighet och följaktligen ej gerna kan undgå att då och då komma i kollision med de offentliga förströelsorna. Glanspunkterna i den ifrågavarande konserten utgjordes, enligt vårt förmenande, af hr Brassins båda nummer: Wagners-romansen, bearbetad och orkestrerad af prof. Wilhelmj, ett stycke af tilltalande behag samt Davids Scherzo-, hvars många sina momenter af exekutören förträffligt nyanserades. Den Rudorffska ouverturen och Lohengrinsinledningen saknade ingendera styrkans anslående egenskaper: det var ett domsbasunande, gnisslande, gnidande, tallriksskramlande och pukande, som bort höras långt in i de aflägsnaste danssalonger och uppskaka samvetena på de förstockade varelser, Bom der svängde omkring i valsens ringlar, istället för att stilla och anständiga sitta på konserten... Skämt åsido, så syntes oss båda dessa stycken höra till det slags musik, som man bör höra flera gånger för att kunna uppskatta den till dess rätta värde, ty någon metod måste väl finnas i denna i förstone tilsyneladende musikaliska galenskap. Ouverturen till Oberon utfördes med mycken verve och ypperlig sammanhållning, men togs i allmänhet i ett hos oss ej vanligt forceradt tempo, hvilket dock måhända eger auktoritet från tonsättarens eget fädernesland. Den Liszt-Berghauska rhapsodien utfördes eon amore och gjorde som vanligt glänsande verkan. Hr Marschners solida skola skönjdes granneliga i hans vårdade föredrag af 1:a satsen ur Moliques violoncell-konsert, en tonsättning af intresse, ehuru — framför allt för att vara blott en del af det hela — något uttänjd. Näst hr Brassins violin-nummer, torde dock de af en musikälskare föredragna sångerna ha slagit mest an på åhörarne. Då efter Griegs melodiösa och svärmiska romans bifallsyttringarne knappast ville afstanna, hade sångaren den artigheten att utöfver programmet föredraga Bach-Gounoda herrliga Ave Maria. Att vår gamle vän Dagens Nyheter är en skämttidning af lustigaste slaget, det ha vi, och nio till tio tusen tecknade med 088, länge förnummit, men aldrig kunde man väl tro, att högstdensamme en vacker dag skolle nedsjunka ända till Juleller Påsk-grisarnes skuggomhöljda nivå. Så skedde dock i tisdags, då sagdo notabilitet uppvaktado sina läsare med ett skämt af så rå och tarslig beskaffenhet, att endast gris-litteraturen dertill torde kunna uppvisa fullt värdiga motstycken. Vi mena den vämjeliga annonsen om det Stora Nordiska IKredit-Korruptions-Aktiebolaget, hvilken upptager tre långa spalter idetärade bladet. Nå, anmärker någon, det der är ju endast annonsafdelningen och kommer ej sjelfva tidningen vid! Tvärtom! Dagens Nyheters redaktion upptager det qvicka skämtet som sitt eget genom att på törsta sidan af samma nummer inrymma en notis af följande allvarsamma innehåll: Storartad aktieaffär. Sedan någon tid har inom hufvudstaden, man och man emellan, cirkulerat en inbjudning till teckning af aktier uti en affär, större och mer lofvande än något annat företag, som under denna aktietid blifvit bragt å bane. Vi meddela i dag, längre fram i bladet, i vedertagen annonsform denna inbjudning, låtande den gälla allt hvad den kan. Då under veckans lopp intet beriktigande, ej heller någon annan slags upplysningi frågan varit synlig i tidningen, kan man nemligon ej antaga alt notisen blifvit af någon spefågel insmugglad i tidningen utan fastmer att den blifvit ditsatt med redaktionens eget goda minne. Att sådant kunnat ske blir red:s ensak, ett är dock visst, icke har det skett i någon af hennes lueida intervalla. Det synes ess emellertid som om red. af Dagens Nyheter nu hade befogade skäl att vara bättre på sin vakt: har korruptionsbolaget från annonserna kunnat smyga sig in bland notiserna, torde det kanske ej dröja länge förrän det äfven börjar visa sin verksamhet i — ledarne. Man har i en anonym skrifvelse upplyst oss om, att det icke var två jernvägs-arbetare, utan två lokomotirförare, som vunno högsta vinsten vid Konstilitslotteriets senaste dragning, ett piano af Malmsjö. Ehuru vi visserligen icke kunna inse något nedsättande för en lokomotivlörare uti att bli kallad för arbetare, ha vi ej velat undertrycka upplysningen. Det synes 088 för öfrigt vara ganska skämtsamt gjordt af Fortuna att just skänka ett piano åt en — nej, två, lokomotivförare. Hon har förmodligen tänkt på de blifvande natt-tågen och dermed möjligen förknippade tarligheter och sålunda med sin skänk liksom velat säga: Chs va piano, va sano! Hr Hoff, uppfinnaren af det märkvärdiga maltextraktet, hrr Hall Ruckel (kuslig firma!), törfärdigarne af dena undergörande Sozodonten, puffa, hela verlden puffar, hvarför skulle då icke gubben Gautiers Nachfolger på Hasselbladska ängen få puffa litet! Ian bjuder så vänligt och tackar så vackert å egna samt djurens vägnar. Snart kommer djurpalatset att rifvas ned och hela sällskapet drar sina färde. Den, som har lust att bese detsamma, får derföre passa på, helst i morgon, då det åter är benefice-föreställninot