Göteborgsposten – 15 mars 1873, sida 1

UIIILDU 9 SM et VLR Dlu, 8016CU 108 ba IHIIUT och fryntligt från fästet, lärkan drillade muntert öfver Levgrens äng, termometern visade 7 grader blidt och buskarnes knoppar började svälla. Skulle våren verkligen vara i antågande: suckade den tillfrisknande sjuklingen, då en vänlig solstråle banade sig väg mellan de nedfällda rullgardinerna i det qvafva sjukrummet. Kommer han allaredan? undrade kanalsararne och sågo redan i andanom skutan ligga nymålad och frustande af framtidsförhoppningar nere vid Lilla Bommen. Det var en fasligt kort vinter! knotade akridskoklubbens medlemmar och sågo med förtrytelse huru deras trefliga isbana fylldes med vatten och slutligen försvann i djupet. Falska förhoppningar, onödiga bekymmer! Redan på tisdagen hade vintern återtagit sitt herravälde och förkunnade detta genom ett isande, genomträngande snöglopp, som kom alla vårfantasier att ta till flykten lika hastigt som en flock skrämda dufvor, då den glupske höken slår ner ur skyn. Qvicksilfret sjönk i termometern, det började nara på skarpen och vattnet i Trädgårdens damm började åter arta sig till en spegelklar glädjebana. Och lärkan? Hon kröp ner i sitt bo igen, lade sitt lilla hufvud under vingen för att värna sig mot kölden .. stackars liteo, det dröjer nog en tid innan hon vågar klyfva näbb igen, och det gör hon rätt i, ty allvarsamt taladt: Lilla lärka, yr och ung, Gör dig icke till och sjung! Ack, till lön du får blott skammen, An vill man ha is på dammen! Än är våren icke här, Kom han, kom han till besvär, Ungmör! Icke sannt. I stammen: Ån vill man ha is på dammen! Ungersven! Jag skåda fick Samma önskan 1 din blick... Lärka, hör predikans Amen: An vill man ha is på dammen! Tag dig du en lur i ro Hemma i ditt lugna bo... Och I, glada unga, flammen: Snart finns is ej mer på dammen! Under det att menniskokroppen, vår odödliga själs skröpliga omhölje, börjar erfara inverkan af den annalkande våren i uppenbarelser af så föga angenäm natur som influensa, reumatisk tandvärk, örsprång och andra småtrefligheter, går den stora eurepeiska statskroppen ej heller fri för våldsamma slitningar; oafsedt den fransk-spanska republikanfebern börjar han nu anfäktas af engelska sjukan, hvartill i tidernas lopp utan tvifvel skall sälla sig den nordiska bondångern. Stackars Gladstone, Bill (den irländska) kör bort honom och Ben (Benjamin Disraeli) intar hans plats! Det artar sig sålunda till strid på den stora verldsteatern, men under tiden spelar man i allsköns frid och för fulla hus på våra teatrar, både på den nya och på den gamla. Det är ett glädjande tidens tecken, att den stora allmänheten kan räcka till både förHamlet och för — Andersson, Pettersson och Lundström. Hamlet, som i morgon uppföres för fjerde gången, gitves också numera, sedan åtskilliga kantigheter försvunnit och de uppträdande hunnit lefva sig in i sina roller, på ett så i allo tillfredsställande sätt, att äfven den kinkigaste, förutsatt att han icke begär det omöjliga, måste fiona sig tillfredsställd. Också är det en sann förnöjelse att iakttaga med hvilken spänd uppmärksamhet åhörarno följa hvarje ord af den snillrike brittens tankedigra dialog. I sanning tankedigra och för evärdeliga tider skrifven! Ett enda exempel! Aro icke dessa Hamlets ord till skådespelarne, ehuru nedskrifna för nära 300 år sedan, ännu i dag — olyckligtvis! — till den grad sanna och spiken på hufvudet slående, att man skulle tro dem uttalade af någon sakkunnig, uppriktig och at lefvande konstkärlek besjälad, om också en smula skarp, konstkritiker från i går: Hamlet. Deklamera nu det der talet, så som jag deklamerat det för er, lätt och ledigt på tungan; men om ni tuggar det, som många af våra skådespelare göra, så hörde jag så gerna mina verser utskrikas af brandvakten. — Såga icke luften för mycket med händerna, så der — utan låt allt gå hyggligt till. Ty i sjelfva strömmen, stormen och så till sägandes, hvirfvelvinden af er lidelse, måste ni jakttaga en viss måtta, som gifver ert föredrag ett smidigt behag, O, det skär mig in i själen att höra en sådan der groflemmad perukstock slita sönder en lidelse i stycken, ja, i bara trasor för att spränga örhinnan på patrasket, som till större delen icke har känsia för någenting annat än orimliga pantomimer och buller och gang — Jag unnade just en sådan gynnare ett dugtigt kok stryk för det ban öfverdrifver sjelfva öfverdriften. Jag ber er, undvik det! — — — Far icke för tam heller, utan låt er egen sunda urskillning vara er lärare. Lämpa åtbörden efter orden och orden efter åtbörden, med särdeles afocende på att ni ej öfverskrider naturens blygsamma lagom. Ty all öfverdrift strider emot skådespelets art och afsigt, hvars ändamål från början varit och ännu är att hålla fram likasom en spegel för naturen, att visa dygden dess egna anletsdrag, lasten dess egen afbild och det nu lefvande slägtet, som är samtidens kropp, ett troget aftryck af dess gestalt. Blir nu detta antingen för öfverdrifvet eller för platt, så kan det, ehuruväl det väcker löje hos den oförståndige, icke annat än väcka harm hos en man med omdöme; och denne endes tadel bör i edra ögon