Göteborgsposten – 13 mars 1873, sida 1

den skönaste flicka i konungariket, och on skönhet såden som eder är en kunglig hemgift. Honor, jag kan ej låta er gå, förrän ni antager mig till eder tillkommande man. — Ni är allt för ädelmodig — jag måste tänka — det kommer alltsammans så plötsligt — — Ja, men ni måste ha vetat länge, att jag älskar er. Låtom oss narra mrs Glint på det elaka nöje, hon väntar af edert fördrifvande från Röda Huset. Blif min hustru i morgon bittida, Honor. Jag skall anskaffa särskildt presterligt tillståndsbevis, och vi skola vara lagligen vigda innan middag i morgon. — Jag — jag kan ej lofva. Det är så hastigt, mr Moer. — Vi skola hålla det hemligt, till dess jag besökt min onkel och lemnat honom del af nyheten, sade Darrel Moer med plötslig farhåga för den vrede, hvari lord Waldemar säkert skulle råka, då han erfore, att hans nevö gift sig med en flicka utan namn. Vi skola helt lugnt låta viga oss, och derefter skall jag resa till min onkel för att underrätta honom. Får jag skaffa tillståndsbeviset, Honor? — Jag kan ej i afton bestämma mig för att gifta mig med er, mr Moer, sade Honor. Jag skall tänka öfver saken och låta er veta resultatet i morgon. Gif mig blott dessa få timmars betänketid. — Ni får dem, svarade mr Moer artigt. Möt mig klockan elfva på förmiddagen vid närmaste hörnet af Ivylane. Det är ett ensligt ställe, men nära den kyrka, hvari vi, om ni antager mig, skola bli sammanvigda. Jag