Göteborgsposten – 13 mars 1873, sida 1

sin bok, och alla de andra barnen betrakta D rig, hvilken munter skildring skulle jag ej kunna gifva er öfver den politiska rörelsen som på den tiden genomgick Cuarta i X. skola, huru vi salade ibop våra frukostpenningar för att kunna prenumerera på hrr Borg Å Perssons Reform?, sjöngo marseillaisen om qvällarne ute på gatorna (dock på försigtigt afstånd från den fruktade rektorns fönster), och bildade en politisk klubb, der allehanda hårresande tfrihets-, jemnlikhetsoch broderlighetsläror predikades, men der endast den Ötre ringens medlemmar voro sjelfskrifna, hvaremot Underringarne blott insläpptes efter votering och mot en förhöjd afgift. Aristokrater äro vi alla, och quartaner icke minst! Men det är tjugofem år sedan dess, och det är således ingen aktualitet. Karnevalerna på den tiden, med eller utan revolution, voro i alla fall visst rörligare än nu och bestämdt mycket rörligare än den i år åtminstone. Fettisdagen visade knappt ett halft dussin masker ute på gatorna och ingen fastlagaoxe. Förlusten häraf var kanske måttlig, men deremot anmärkte jag icke utan saknad, att nästan inga kostymerade barn syntes till. Att få komma ut på fettisdagen, klädd som musketör eller garde frangais eller åtminstone zuav, var hittills alltid det stora önskningsmålet för en pariser-bsbe och sporrade honom under många veckor till de oerhördaste ansträngningar med grammatikan eller katekesen. Fick han dertill en premie eller en mention honorable at Polichinell på Sraphineteatern, så var hans lycka fullkomlig för hela året. Seraphine är en miniatyr-teater, som ligger i passage de l!pera, en riktig miniatyrteater, der små marionetter på en liten scen och inför en liten salon uppfylld af små åskådare uppföra småpjeser, der Polichinell alltid är och förblir kungen. Det är vanligt att göra ett litet arrangement med regissören, så att under en mellanakt Polichinell får framträda för öppen ridå och fråga t. ex.: Finnes bland eder, mina herrar och damer i salonen, någon som heter Anatole Chose ? En liten gosse någorstädes i salonen blir blossande röd och reser sig upp. Monsieur Anatole, fortsätter Polichinell, jag har hört sägas, att ni varit mycket snäll i skolan, och derför vill jag be er komma hit, så att jag får ge er den här boken. Och pysen staplar fram till rampen, hufvudyr af glädje, och får honom, när Polichinell klappar honom på axeln med sin tränäsa och föreslår ett -vive Anatole!, hvari hela barnskaran instämmer, och så är det slut med detta intermezzo, och nästa akt böriar. Den der seden börjar nu komma ur bruk, och det är skada, så obetydlig saken synes. Men det är ej värdt att tala derom, sedan maskeraddagarne nu i allt fall äro slut, och ingenting annat än den politiska karnevalen pågår. Men den fortfar och florerar så mycset bättre både i tidningarne och i nationaltorsamlingen och i regeringen och öfverallt, ser två eller tre äro församlade och afhandla det allmänna bästa. Der läggas maskerna icke bort på hela året. Frankrikes beherrskare Adolphus I har som bekant en tvåsidig politik. När högern börjar att visa tänderna och röja så pass bestämda anlag, som de leja konservativa sinnesarterna tillåta att draga statsvagnen ötver i hjulspåren på sin sida, så myser gubben Thiers vänligt åt venstern, trycker handen på Lonis Blanc och nickar åt Gambetta till svar på dennes blinkningar med sitt enda öga; och genast blir högern skrämd och drager sig tillbaka i en mulen, men oskadlig tystnad. Men, när i stället venstern blir alltför katig och tonvigten i frasen den konservativa republiken faller mera på slutet än på början, så låter Thiers sin justitieeller sin inrikesminister, som begge äro så väl sedda på högra sidan, träda upp i tribunen och hamra på September-revolutionen och Gambetta en stund, och så är försoniogen gjord med högern. I hvilketdera fallet som helst har regeringen en majoritet, som ju är godt och väl, och som till och med skulle vara allt, som behöfdes, om det ej funnes andra och högre intressen för Frankrike, än att Thiers sjelt — ja, låt vara madame Thiers och m:lle Dosne — skola åka i den franska statsvagnen och leka kusiner med de europeiska monarkerna. Det är just på det sättet, som sakerna under de sista dagarnes lilla kris ha gått för sig, fullkomligt i analogi med alla de föregående gångerna. Dessa parlamentariska subtiliteter, så nyttiga de kunna vara för tillfället, skola dock omsider medföra det vissa resul