Göteborgsposten – 13 mars 1873, sida 1

— AQAAAA — lamentarism, hvari den personliga regeringen för närvarande funnit godt att kläda sig, och hvarje sådan ny seger för Thiers nöter i sjelfva verket på hans aukteritet. När den tyska ockupationen alldeles skall ha upphört — om några månader, hoppas man — så ha de radikala ej vidare samma anledning att bära sammetshandskar, och vi få då säkert se ganska märkliga tilldragelser. . Guvernören i Paris general Ladmirault uppehåller alltjemt med mycken kraft bolägringstillståndet, och förordningar ha nyligen blifvit utfärdade från regeringen inskärpande liknande föreskrifter för alla de andra franska departementen, öfver hälften, om jag ej misstager mig, som befinna sig i samma predikament. Alla offentliga folkmöten äro absolut förbjudna, och det hålles mycket noga uppsigt öfver, att ej enskilda sammankomster, d. v. 8. sådana, till hvilka ingen tår tillträde utan ett nominelt kort, kunna tjena till skylt för de gamla röunions publigues. Det lider eckså intet tvifvel, att, om sörsamlingsfriheten i dag återstäldes, de larmande klubbarne åter omedelbart skulle taga samma vändning som förut, så att nationallörsamlingens upplösning skulle komma att voteras redan i morgon och allehanda socialistiskt nonsens förbrylla hjernorna på de lättantända fransmännen. AÅgitationen är emellertid långtifrån död; den hålles isynnerhet vid lif i de många yrkesföreningarne, som bildat sig med lagens tillstånd, och som man har svårt att kontrollera. — Den revolutionära propagandan söker naturligtvis också att verka genom pressen, men pressen är under republiken icke mindre noggrannt bevakad än under tyrannens tid, snarare tvärtom, Det är t. ex. tillräckligt, att en tidning har till korrespondent eller annan medarbetare någon af deltagarne i kommunen för att den blitver suspenderad, och dessa herrars arbeten kunna endast med mycken svårighet och under stor risk införas i Frankrike. Som det torde vara er bekant, måste alla paket innehållande böcker, innan de få utlemnas till destinatairen, först skickas till inrikesministeriets pressbyrå för att granskas, och för alla sådana, som äro upptagna på svarta registret, är inträdet i Frankrike ovilkorligen stängdt. Detta s. k. svarta register var under kejsaredömet mycket kortare än nu, men det vill synas som om de böcker, som på den tiden voro under interdikt, ännu fortfara att vara det, ty jag finner i en tidning uppgifvet bland andra saker i mer eller mindre internationalistisk väg, som under den sista veckan förbjudits, äfven en ny upplaga af V. Hugos Napoleon le petit, tillökad med Åla Nouvelle Capr6e, Apothos-matrimoniale de Bonaparte-Montijo och Vie dun illustre sönateur, med tryckorten Stockholm. Huru inflytandet af en dålig lektyr verksammare än någonting annat förmår att demoralisera ungt folk, derpå har man bland annat ett bevis i den unge brottslingen Gelignier, chefen för de svarta mössornas band, hvarom jag härom dagen talade. Han synes — hvad som ätven visar sig af det välde, som han förmådde utöfva på sina mycket äldre kamrater i bandet — vara en natur ovanligt begåfvad både med intelligens ech energi; han är född af hederliga och rättskaffens föräldrar, och han röjde under belägringen, då han var med såsom medhjelpare i en ambulans, flera drag af verklig heroism för en så ung ålder. Men den allmänna upplösningen af alla moraliska och legala band, som kommunen medförde, drog honom alldeles på villospår; han upptogs i en af de då existerande pojkkårerna, Popilles de la råpublique eller Vengeurs de Flourens eller någon liknande, ech hade samtidigt genom studiet af Ponson du Terrails romaner fått sitt ideal färdigt, — det var Rocambole. Gelignier har lyckats att uppnå den ryktbarhet, hvarefter han sträfvat, hvilket är ganska sällsynt vid fjorton års ålder, och om ej återstoden af hans lif kommer att tillbringas inom sängelsemurarne, så kan han nog hoppas att få en honnörsplats i brottmålsannalerna. Såsom historien om de svarta mössornas band visar, är det betänkligt nog stäldt med den allmänna säkerheten i Paris allt fortfarande. Det förgår ingen natt, som ej några öfverfall måt de yttre och aflägsnare stadsdelarne ega rum, och djerfheten drager icke ens i betänkande att göra en coup de main, om tillfälle dertill erbjuder sig, midt inae i de centrala qvarteren. Det har i följd härar uppstått en vana, som kan vara helsosam in casu, men eljest kan hafva sina farligheter med sig, den att gå beväpnad med dolk-käpp eller ännu hellre med revolver. I forna tider fanns ett förbud mot att gå beväpnad och gå