Göteborgsposten – 12 mars 1873, sida 1

och hans kärlek till henne stred med sig med rang och rikedom. . Han uppnådde stättan utan att märkas af den unga flickan, men då han ställde sin fot på den nedersta afsatsen, spratt Honor till och vände på hufvudet. Hon kände igen honom, böjde kallt på hufvudet och gjorde en rörelse för att resa sig upp. — Jag besvär er, miss Glint, gå ej härifrån, sade Moer bevekande. Jag anhåller om ursäkt för det jag stör er, men jag fick se er från vägen och tog mig friheten att nalkas er. Om ni reser er upp, skall jag genast gå. Utan att bry sig om denna hotelse reste Honor sig lugnt upp och steg ner på marken. — Ni skall säkert ursäkta mig, mr Moer, sade hon; men jag har redan stannat för länge. Pappa tycker ej om, att jag är ute efter skymningen. — Eder pappa, som ni så ofta talar om, och hvars minsta önskningar äro lag för er, måste vara en underbar man, sade Darrel Moer småleende. Det är olyckligt för mig, att jag aldrig fått träffa honom. Ni sade mig, tror jag — ack nej, det var mrs Glint, som sade mig det — att kaptenen ej är eder verklige far. Ni tillhör måhända det kungliga huset, miss Glint — ni har detta halft högdragna, halft graciösa och i sin helhet högst intagande utseende, som man finner hos dem, hvilka blifvit födda till en upphöjd ställning i verlden. Honor svarade blott med ett småleende och började långsamt aflägsna sig. Darrel Moer följde henne, hållande jemna steg med henne. Det var någonting i hennes lugna, hans åtrå att förena