Göteborgsposten – 12 mars 1873, sida 1

till korporaler, och hvilka alla voro fullt förvissade om, att de i militäriskt vetande stodo högt öfver krigsministern. Det var icke deras fel, att de bufvudsakligaste anslagsposterna beviljades, icke ens majoritetens i Andra kammaren — om den hade vågat handla efter sitt innersta tycke, så hade väl de flesta anslagen strukits; alldeles tillräckligt många strökos ändå i ändamål att bevisa majoritetens sjelfständiga hållning; men beviljades, sedan i de gemensamma voteringarne. Hurudan var stämningen i år? Någon nämnvärd agitation hvarken för eller emot de af krigsministern begärda anslagen har icke försports. Ingen liflig meningsutvexling inom tidningspressen, endast några få uppsatser ha varit synliga, och ovisst är, om alimänheten läst dem med så mycket intresse, som referaterna rörande mordbranden vid Albano. Representanterna för Andra kammarens majoritet hafva vid behandlingen af fjerde hufvudtiteln i statsutskottet varit försatta i en svår position: några af de anslag, som krigsministern begärde, måste de afsiå för att sutenera sin ställning gent emot regeringen; men hvilka poster skulle de afslå utan att äfventyra en brytning med nuvarande krigsministern? Deras afsigt har icke varit att Åpricka honom, tvärtom, med honom vilja de komma på den allra vänskapligaste fot, ty de vänta och fordra, att han enligt deras fingervisning skall medverka till — rindelningsverkets upplösning. Det var derföre, som de nu villigt förordade bifall till den nya generalstabs-organisationen och karakteriserade detta bifall såsom ett förtroendevotum åt krigsministern; men ve honom, derest icke detta förtroendevotum återgäldas så, som landtmannapartiet fordrar! Maa kan äfven säga, att krigsministern med mycken resignation underkastade sig utskottets afstyrkanden eller nedsättningar beträffande äskade anslag. Hr statsrådets anmärkningar vid utskottets åtgärder voro så beskedliga, ait Andra kammarens majoritet deraf hvarken kunde blifva bevekt eller i ringaste mån taga anstöt. Hr sjöministern åter, som försvarade det anslag, hvilket begärts till fortsättande af befästningarne omkring Karlskrona, inlade deremot, då han replikerade hr Jöns Rundbäck, temligt mycken men alls icke tör mycken skärpa i det han sade. Att diskussionen i Andra kammaren rörande fjerde hufvudtiteln nu icke alls blef liflig, icke heller på långt när så vidlyftig som tör två år sedan, föranleddes dels af ofvan antydda orsaker, dels ock af andra skäl. Den militära anslagsoppositionen i Andra kammaren har högst betydligt deklinerat i volym, i seghet och i pondus. För två år sedan innehade ännu kapten Mankell och hr L. J. Hierta plats på Stockholmsbänken; den väldige hr Jöns Pehrsson satt midt emot, alla tre då täflande om att nedsätta eller afslå, och hr Sven Nilsson i Österslöf, som i sin ungdom till oersättlig förlust för fosterlandet utbytte sabeln met pressjernet, var ännu för två år sedan full af kraft och lefnadslust; men nu saknades hr Mankell till och med på åhörareläktaren; hr Hierta har gått till hvila; hr Jöns Pehrssons stol stod tom — om han hade rest till sitt kära Kråkeryd eller till det idylliska Svaneryd, eller hvar han annars dväljdes, är mig obekant, nog af, han var borta — och hr Sven i Österslöf befanns ha slagit in på en ny väg, när han nu skulle göra opposition. Den ende, som nu, då det gällde anslaget till fortsättande af befästningsarbetena omkring Karlskrona, ansåg sig ega törmåga att bekämpa detta anslag, var hr Jöns Rundbäck. Han riktigt svällde upp i medvetandet af sin andliga öfverlägsenhet, och han hade för att riktigt kunna skjuta bresch på befästningarne med benäget biträde blifvit laddad ända ut i mynningen. Den omständigheten, att 1871 års riksdag hade beviljat för ofvannämnde arbeten 3 64 millioner rdr, och att af detta belopp redan anvisats 800,000 rdr, var för hr Jöns Rundbäck af ingen betydelse; han fann sig ej generad af att medverka till ett löftesbrott, så öfvertygad var han om befästningarnes både obehöflighet och outförbarhet. Att arbetena, sedan ytterligare erfarenhet vunnits, blifvit och måste blifva dyrare än först beräknats, utgjorde för denne tal. ett efterlängtadt tillfälle att angripa den förre krigsministern; så gjorde ock grefve A. Posse, och begge dessa talare läste upp jemt så mycket af statsrådet Abelins yttranden, som passade för deras anfall, hvarefter d:r Leijer längre fram ur samma yttrande uppläste det, som de två förstnämnda talarne förbigått såsom för dem obeqvämt. Då grefve Posse ansåg, att det förut beviljade anslaget fortfarande skulle utgå, — — 2— 2——