Göteborgsposten – 10 mars 1873, sida 1

ej eder far, och n ni har ingen a rättighet att kalla honom så. — Han lärde mig att kalla sig pappa, redan då jag var ett litet barn, sade Honor lugnt, och jag kan ej upphöra med denna vana, om han ej sjelf befaller mig det. Clarette kallar honom så — — Clarette är ej något exempel för er! afbröt mrs Glint i hård ton. Clarette är: hans styfdotter och har verklig rätt till att kalla honom far. Men ni — hvem är ni? — Jag — jag vet ej, sade flickan med darrande röst. — Nej, ni vet ej, och ingen annan vet det heller. Ni är så godt som ett hittebarn utan namn, utan anspråk ens på edert namn Honor Glint. Om kaptenen ej varit dåraktig och svag till hufvudet lika väl som svag till hjertat, skulle han ha skickat er till någon inrättning för föräldralösa barn redan för många år sedan. Hans slöseri skall bli hans ruin. Ni behöfver ej spänna ögonen i mig så der, Honor Glint, eller visa något slags humör. Jag säger er sanningen. Ni är ett föremål för kapten Glints barmhertighet — det är alltsammans! — Jag är mer än detta, utbrast Honor. Jag är ett föremål för hans kärlek. Han är stor och god och öm, och jag beder Gud att tå lefva för att belöna den ädle mannen för all hans godhet mot mig. Dyre, älskade pappa! — Återigen detta peppa Är det så svårt för er att fatta, att ni ej är ens på långt håll slägt med honom? frågade mrs Glint i vredgad ton. Han träffade på er på ön Malta för sexton år sedan, då ni blott var ett år gam