Göteborgsposten – 3 mars 1873, sida 1

Göteborg d. 3 Mars 1873. Det är kanske änan för tidigt att försöka draga konseqvenserna af onsdagens stora riksdagsevenement, men det förefaller oss troligt, att behandlingen af första hufvudtiteln i begge kamrarne kommer att medföra större politiska söljder, än någondera af de handlande partierna förestält sig. Så vidt vi af Stockholmstidningarne, korrespondenter och enskilta meddelanden kunnat inhemta, har utgången i Första kammaren slagit motpartiet med en gränslös förvåning. När statsutskottsbetänkandet öfver de tre första hufvudtitlarne först utdelades, väckte det till en början en temligen oangenäm uppmärksamhet, att ingen af Första kammarens ledamöter reserverat sig mot den föreslagna nedsättningen i konungens hofhållningssumma. Vi anse oss nemligen böra kalla saken med dess rätta namn, ty det var konungens personliga apanage som indragningen skulle drabba, ehuru man för Norges skuld till skenet lagt den på det kongl. stallet samt uppvärmning, lys-och renhållning vid de kongl. bostäderna. Detta omsvep var till sin moraliska beskaffenhet så mycket sämre, som det icke ens till skenet var grundadt på någon slags beräkning och till sina praktiska följder för konungen så mycket mera obehagligt, som det skulle nödga honom att knappa in på det anslag för brännmaterialer samt lyshållning, som skulle tillfalla de öfriga hofven. Man torde utan fara att misstaga sig kunna påstå, att den föreslagna nedsättningen icke hade något annat ändamål än att visa landtmannapartiets makt att besluta på hela riksdagers vägnar. Dess mest trångsinnade och mest hänsynslösa medlemmar ville nemligen visa, att modet växt med medgången, och de upplystare, mera försigtiga ville icke riskera sitt inflytande på fruktlösa invändningar. Man känner ännu icke hela historien om sakens behandling i statsutskottet, men så mycket yppade sig under diskussionen, att det reservationslösa betänkandet med åtföljande haltlösa motiver var följden af en kompromiss. Andra kammarens medlemmar hotade med en nedsättning af hofhållningssumman till 630,000 rdr, och för att rädda konungen från den verkliga kalamiteten af en sådan reduktion, i händelse den genom samfäld votering skulle hafva blifvit riksdagens beslut, trodde sig Första kammarens medlemmar i statsutskottet böra göra en uppoffring af sina öfvertygelser och önskningar. Nan har enskilt hört talas om ett slags auktion i uppoch afslag, som vid detta tillfälle skall hafva föregått. Det första som fordrades från motsidan var, att man skulle afstå från reservationsrätten, och derutöfver säges, att den, till en början sjelfmant, erbjudit en nedsättning af 45,000 rdr, hvilket anbud, då det icke antogs, succesift stegrades till siffran 100,000 rdr mot vilkor å andra sidan, att ingen i Andra kammaren skulle få ifrågasätta nedsättning med större belopp, och på dessa vilkor afslöts kompromissen. Till att befordra denna uppgörelse hade någon, man vet icke hvilken, satt i omlopp det ryktet, att konungen, för att få behålla civillistan orubbad under bela sin regeringstid, skulle genom något at statsrådena inför riksdagen förklara sig nöjd med den nedsättning, som af statsutskottet föreslogs. Tillvaron af detta rykte blef visserligen under diskussionen i Första kammaren af en talare förnekad, men enligt hvad vi efteråt från Stockholm at fullt tillförlitlig hand erfarit, var detta rykte ända till dagen före afgörandet snart sagdt i hvars mans mun, och det är alldeles oantagligt, att statsutskottets öron allena skulle för detsamma varit tillslutaa. Vi formoda, att det ätven fanns en annan faktor, som medverkade till den resignation, hvarmed Första kammarens ledamöter istatsutskottet underkastade sig, hvad de ansågo för en bitter nödvändighet. Man hoppades nemligen genom detta tillmötesgående bevara så mycken husfrid, att en vänlig uppgörelse skulle blifva möjlig i fråga om grundskatterna och indelningsverket. Alldeles säkert är åtminstone, att många af Första kammarens mest